Dom i mål om sanktionsavgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning

2022-06-08

Inom EU finns en skyldighet för personer i ledande ställning i marknadsnoterade bolag, och till dem närstående personer eller bolag, att anmäla transaktioner som avser finansiella instrument som getts ut av bolaget. En sådan anmälan ska göras till behörig myndighet utan dröjsmål och senast tre affärsdagar efter det att transaktionen gjordes. Om så inte görs kan den behöriga myndigheten, som i Sverige är Finansinspektionen, besluta om ingripande genom bl.a. sanktionsavgifter. Finans­inspek­tionen har tagit fram vägledande riktlinjer för att bestämma sanktionsavgifternas storlek.

Finansinspektionen får avstå från att ingripa bl.a. om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars finns särskilda skäl.

Målet i Högsta förvaltningsdomstolen gällde en situation där en person i ledande ställning och hans helägda bolag hade sålt aktier för vardera ca 24 miljoner kr, dvs. totalt ca 48 miljoner kr. Samma dag som transaktionen gjordes hade ett pressmeddelande om försäljningen publicerats och dagen därpå gjordes en s.k. flaggningsanmälan. Fem handelsdagar efter försäljningen anmälde den enskilde hela transaktionen till Finansinspektionen. Drygt tre månader efter försäljningen korrigerades anmälan på sätt att det angavs att hälften av aktierna hade sålts av den enskilde och den andra hälften av bolaget. Samma dag anmäldes också bolagets avyttring av aktierna. Finansinspektionen påförde dem sanktionsavgifter om 2 837 000 kr respektive 5 400 000 kr med ledning av sina riktlinjer för sanktionsavgifter. De frågor som Högsta förvaltningsdomstolen hade att ta ställning till var om det fanns skäl att avstå från att påföra sanktionsavgift och, om så inte var fallet, hur storleken på avgifterna skulle bestämmas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att utgångspunkten är att sanktionsavgifterna ska ha en avskräckande effekt och att de bör bestämmas till högre belopp för juridiska personer än för fysiska personer. Sanktionsavgifternas storlek ska bestämmas m.h.t. hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att Finansinspektionens riktlinjer i praktiken innebär att någon sammanvägd bedömning av samtliga faktorer som ska beaktas inte görs. Av likabehandlingsskäl kan det vara motiverat att utgå från schablonbeloppen enligt riktlinjerna, men de måste frångås om utfallet i det enskilda fallet inte framstår som proportionerligt.

I de aktuella fallen ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att redan transaktionernas storlek och förseningarnas längd innebar att överträdelserna inte kunde betraktas som ringa och att flaggningsanmälan och övrig publicerad information om transaktionerna inte medförde att det fanns skäl att avstå från ingripande.

När det gällde sanktionsavgifternas storlek beaktade Högsta förvaltningsdomstolen att överträdelserna i sig var allvarliga, men att varken några konkreta effekter på det finansiella systemet eller några skador för tredje man uppstått. Överträdelserna framstod också vara orsakade av okunskap och utan någon avsikt att undanhålla information. Någon vinst hade inte gjorts. Vidare ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att sanktionsavgifterna inte framstod som proportionerliga vid en jämförelse med de sanktionsavgifter som Högsta domstolen beslutat om avseende marknadsmanipulation och de maximibelopp som följer av lagen. Vid en sammanvägd bedömning fastställdes sanktionsavgifterna till 500 000 kr för den enskilde och 1 500 000 kr för bolaget.