Dom i mål om merkostnadsersättning

Merkostnadsersättning är en socialförsäkringsförmån. En merkostnad är en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder.

En enskild ansökte hos Försäkringskassan om merkostnadsersättning för rengörings- och förbrukningsartiklar då den enskilde på grund av sin funktionsnedsättning överkonsumerade sådana produkter. Försäkringskassan avslog den enskildes ansökan. Den enskilde överklagade till förvaltningsrätten som avslog överklagandet. Efter överklagande till kammarrätten upphävde kammarrätten underinstansernas avgöranden och visade målet åter till Försäkringskassan. Kammarrätten konstaterade att den enskildes överkonsumtion av rengörings- och förbrukningsartiklar har ett samband med den enskildes funktionsnedsättning. Överkonsumtionen bidrar inte till att försämra den enskildes tillstånd eller motverka att tillståndet förbättras. Kammarrätten tog dock inte ställning till om övriga förutsättningar för merkostnadsersättning var uppfyllda. Försäkringskassan överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en grundläggande förutsättning för att en kostnad ska anses vara en merkostnad enligt socialförsäkringsbalken är att den är skälig och har uppkommit på grund av en persons funktionsnedsättning. Att kostnaden är att anse som skälig innebär bl.a. att den ska vara motiverad med hänsyn till vad den avser. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening innebär det att en kostnad objektivt sett ska vara motiverad utifrån ett faktiskt behov för att underlätta deltagande i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. Den enskilde överkonsumerade rengörings- och förbrukningsartiklar på grund av sin funktionsnedsättning. Konsumtionen bedömdes dock inte vara motiverad för att den enskilde skulle uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och underlätta för den enskilde att delta i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. Kostnaderna för konsumtionen var därför inte sådana skäliga kostnader som ger rätt till merkostnadsersättning. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde kammarrättens dom och fastställde förvaltningsrättens avgörande.