Dom i mål om inkomstskatt

Målen gäller ett svenskt bolag som inte har fått avdrag för räntor som har betalats till ett franskt bolag som ingår i samma koncern. Det franska bolaget har kunnat kvitta de mottagna räntorna mot underskott som har uppkommit i koncernens verksamhet i Frankrike. Avdrag har vägrats med stöd av en bestämmelse som anger att ränteutgifter som avser en skuld till ett företag som ingår i samma intressegemenskap inte får dras av om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån.

I förarbetena till bestämmelsen sägs att den inte är avsedd att träffa räntebetalningar mellan företag som kan kvitta vinster och förluster mellan sig genom s.k. koncernbidrag. Reglerna om koncernbidrag är tillämpliga endast mellan företag som är skattskyldiga i Sverige. Av bl.a. det skälet har det i målen ifrågasatts om det är förenligt med etableringsfriheten att vägra bolaget avdrag för räntorna. Högsta förvaltningsdomstolen har hämtat in ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende den frågan.

EU-domstolen besvarade Högsta förvaltningsdomstolens fråga på följande sätt (mål C-484/19, Lexel). Artikel 49 i EUF-fördraget ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, enligt vilken ett bolag med hemvist i en medlemsstat inte får göra avdrag för ränta som utbetalats till ett koncernbolag med hemvist i en annan medlemsstat på den grunden att det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit anses vara att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån, när en sådan skatteförmån inte skulle anses föreligga om båda bolagen hade haft hemvist i den förstnämnda medlemsstaten, eftersom de då hade omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag.

Högsta förvaltningsdomstolen har nu dömt i målen. Domstolen konstaterar att det genom EU-domstolens dom är klarlagt att det inte är förenligt med etableringsfriheten att vägra bolaget avdrag för de aktuella ränteutgifterna.