Dom i mål om avvisad talan

2019-03-15

Kalmar läns landsting hade nekat en enskild ersättning för resekostnader som uppkommit i samband med sjukhusvård. Landstinget motiverade sitt ställningstagande med att vården hade utförts på ett sjukhus i ett annat län och att sådana resor inte var ersättningsberättigade. Landstingets beslut fick överklagas bara om det behövdes för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 EKMR.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att artikel 6.1 EKMR är tillämplig under förutsättning bl.a. att det föreligger en reell och seriös tvist, att tvisten gäller en rättighet eller skyldighet som – på åtminstone rimliga grunder – kan hävdas ha sin grund i den nationella rätten och att denna rättighet eller skyldighet, vid en på konventionen grundad tolkning kan karaktäriseras som civil. Det är alltså en prövning i flera steg som ska göras.

Högsta förvaltningsdomstolen framhöll att en domstol bara i klara fall kan dra slutsatsen att en tvist inte är reell och seriös och att artikel 6.1 EKMR därför inte är tillämplig. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg vidare att det ankommer på den nationella domstolen att avgöra om den rättighet eller skyldighet som en enskild gör gällande följer av de nationella bestämmelser som är tillämpliga i det enskilda fallet. Rättigheter eller skyldigheter som inte finns enligt den nationella rätten kan alltså inte skapas genom ett åberopande av artikel 6.1 EKMR. Följaktligen kan det inte ställas upp någon presumtion för att det föreligger en viss rättighet eller skyldighet enligt svensk rätt.
Däremot finns en presumtion för att en konstaterad rättighet eller skyldighet är av civil karaktär. Högsta förvaltningsdomstolen framhöll dock det är först när det har konstaterats att en tvist avser en rättighet eller skyldighet enligt nationell rätt som frågan uppkommer om denna till sin karaktär är civil.

Med hänsyn till den presumtion som finns fick den uppkomna tvisten anses vara reell och seriös. Det fanns däremot inte någon lagstiftning som ålade landstingen att ersätta resekostnader för patienter som – likt patienten i målet – valt att utnyttja det fria vårdvalet och få sin behandling på ett sjukhus utanför det län där patienten är folkbokförd. Det framgick tvärtom av förarbetena att en sådan rätt inte varit avsedd. Eftersom inte heller Kalmar läns landstings regelverk gav någon rätt till ersättning kunde det inte på rimliga grunder hävdas att målet gällde en rättighet enligt svensk rätt. Artikel 6.1 EKMR var alltså inte tillämplig. 

Bifogade filer: Mål nr 17-18


Senast ändrad: 2019-03-15 För mer information kontakta:

Daniel Wållander
Justitiesekreterare
08-561 676 00