Beslut i mål om vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

En ungdom som utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende ska, om behövlig vård inte kan ges på frivillig väg, beredas vård enligt 3 § första stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Frågan i målet var om självvald isolering i hemmet kunde anses vara ett sådant socialt nedbrytande beteende som utgör grund för att bereda en ungdom vård enligt LVU. I målet hade en femtonårig pojke under de senaste två åren allt mer isolerat sig i hemmet och haft en omfattande skolfrånvaro. Under det senaste halvåret innan han omhändertogs för vård hade han isolerat sig på sitt rum och lämnade rummet endast när ingen annan i familjen var hemma. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade inledningsvis att den aktuella situationen visserligen låg långt ifrån de exempel som ges på socialt nedbrytande beteende i förarbetena, t.ex. att vistas i missbruksmiljöer. Domstolen ansåg dock att det inte var förenligt med lagens syfte att helt utesluta andra skadliga och självdestruktiva beteenden än sådana som liknar exemplen i förarbetena. Att den unge tillbringar i princip all sin tid i hemmet och missköter sin skolgång kan, enligt Högsta förvaltningsdomstolen, normalt sett inte anses vara ett sådant socialt nedbrytande beteende som utgör grund för att besluta om vård enligt LVU. I detta fall hade dock den unge under lång tid isolerat sig i hemmet, även i förhållande till sin familj, och som en konsekvens av detta också missat stora delar av sin skolgång, trots att han omfattats av skolplikt. Detta närmast totala avskärmande från familjen och samhället i övrigt ansåg rymmas i begreppet socialt nedbrytande beteende. Underinstansernas beslut om att den unge skulle vårdas enligt LVU var därför riktigt. Två av domstolens fem ledamöter var skiljaktiga.