Beslut i mål om vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

Målet gällde en pojke som fått livshotande skador när han var knappt sju månader gammal. Efter en orosanmälan från sjukvården befarade socialnämnden att han utsatts för våld i hemmet och ansökte om att han skulle beredas vård enligt 1 och 2 §§ LVU.

För ett förordnande om tvångsvård måste det åtminstone krävas att det är sannolikt att något av de missförhållanden som nämns i 2 § är för handen. Om det handlar om synnerligen allvarliga anklagelser om fysiskt våld mot barnet bör beviskravet dock inte ställas högre än vad nyss sagts.

När det gäller misstanke om misshandel av ett barn och bedömningen grundas enbart på förekomsten av vissa symtom hos barnet innebär beviskravet att det bör finnas ett tydligt vetenskapligt stöd för orsakssamband mellan de medicinska fynden och det förutsatta våldet. Om det saknas ett sådant stöd räcker inte frånvaron av andra tänkbara förklaringar till skadorna för att det ska anses sannolikt att skadorna har orsakats genom våld.

Vid bedömningen av om pojken utsatts för misshandel prövade domstolen först om skadorna kunde ha uppstått genom s.k. skakvåld. Domstolen drog, med hänvisning till en vetenskaplig rapport som åberopats i målet, slutsatsen att det endast fanns ett svagt vetenskapligt stöd för antagandet att pojkens symtom innebar att han utsatts för skakvåld. När det saknades annan bevisning som tydde på att pojken skakats var det inte tillräckligt utrett att han utsatts för skakvåld. Därefter prövade domstolen om skadorna kunde bero på annat tillfogat yttre våld mot huvudet och fann att den medicinska utredningen inte heller i denna del gav tillräckligt stöd för slutsatsen att han utsatts för våld. Sammantaget nådde bevisningen inte upp till den nivå som krävdes för att det ska vara sannolikt att det förekommit fysisk misshandel.

Högsta förvaltningsdomstolen noterade därefter att allvarliga skador som inte kan kopplas till något våldsutövande under vissa omständigheter istället kan läggas föräldrarna till last som brister i omsorgen. Vård kan således beredas med stöd av LVU om skadorna kan kopplas till brister i säkerhetsmedvetandet eller annan vårdslöshet hos föräldrarna.

I det aktuella fallet gick det inte att bedöma vad som orsakat skadorna. Det framstod därför som osäkert om det funnits någon situation som föräldrarna bort ingripa mot för att förhindra att pojken skadades. Socialnämnden hade inte heller i övrigt utvecklat några närmare argument kring förekomsten av brister i omsorgen hos föräldrarna. Sammantaget fann Högsta förvaltningsdomstolen att det inte funnits grund för att besluta om vård enligt LVU.