Dom i mål om varning och sanktionsavgift enligt spellagen

En ny spelreglering trädde i kraft den 1 januari 2019. Regleringen bygger på ett licenssystem där de som tillhandahåller spel på den svenska spelmarknaden ska ha en licens.

Spelinspektionen kan vidta en rad olika åtgärder mot licenshavare som inte följer spelregler­ingen. Om det rör sig om en allvarlig överträdelse ska licensen återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Om licenshavaren har tilldelats en anmärkning eller varning får Spelinspektionen också besluta att ta ut en sanktionsavgift. Sanktionsavgiften ska då uppgå till lägst 5 000 kr och högst tio procent av licenshavarens omsättning det närmast föregående räkenskapsåret.

I målet hade ett spelbolag överträtt bestämmelserna om att licenshavare innan spel tillåts alltid måste kontrollera om spelare stängt av sig i Spelinspektionens s.k. självavstängningsregister.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ett av de bärande syftena med regleringen av spelverksamhet är att begränsa de negativa konsekvenserna av spelande och att möjligheten till självavstängning för spelare är en viktig åtgärd för att uppnå detta syfte. Brister i kontroll mot registret skulle därför som utgångspunkt betraktas som en allvarlig överträdelse av regleringen. Vid valet av ingripande måste enligt domstolen dock även omständigheterna i det enskilda fallet, såväl förmildrande som försvårande, vägas in.

Högsta förvaltningsdomstolen beaktade de omständigheter som kommit fram och konstaterade bl.a. att bolaget redan innan det kontaktades av Spelinspektionen hade fått indikationer på att bolagets kontrollfunktion mot självavstängningsregistret inte fungerade men ändå tillåtit spel – något som bedömdes understryka att överträdelsen skulle ses som allvarlig. Sammanfattningsvis ansågs Spelinspektionen ha haft grund för sitt beslut att meddela bolaget en varning och underinstansernas avgöranden fastställdes i den delen.

Vad gällde frågan om hur storleken på sanktionsavgiften ska bestämmas uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att licenshavarens ekonomiska förhållanden i form av storleken på omsättningen bör vara en av de faktorer som beaktas vid bedömningen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att vad som ska förstås med begreppet omsättning inte framgår av lagtexten och att begreppet årsomsättning, som används i propositionen, inte förklarats närmare. Parterna i målet hade olika uppfattning om begreppet avsåg spelarinsatser före eller efter avdrag för utbetalda vinster till spelarna.

I avsaknad av tydlig vägledning som talade i annan riktning gjorde Högsta förvaltnings­domstolen tolkningen att det rimligen måste vara omsättningen i licenshavarens intäkts­redovisning, dvs. det som i redovisningen benämns nettoomsättning, som avses. För detta ansågs inte minst tala att ett syfte med den aktuella bestämmelsen varit att licenshavarens ekonomiska resurser ska kunna vägas in när storleken på sanktionsavgiften bestäms. Enligt ett uttalande från Bokföringsnämnden framstod den del av spelarinsatserna som spelföretaget måste betala tillbaka till spelarkollektivet i form av vinster inte som en intäkt erhållen för företagets egen räkning.

Högsta förvaltningsdomstolen gjorde sammanfattningsvis bedömningen att uttrycket omsättning motsvarar vad som enligt god redovisningssed är licenshavarens nettoomsättning från den licenspliktiga verksamheten. God redovisningssed fick – i enlighet med vad Bokföringsnämnden kommit fram till – anses vara att vid beräkningen av nettoomsättning dra av inlösta vinster från spelarinsatserna.

Eftersom underinstanserna inte tillämpat omsättningsbegreppet på det sätt Högsta förvaltningsdomstolen kommit fram till återförvisades målet till Spelinspektionen för förnyad handläggning i den del det avsåg sanktionsavgiftsfrågan.