Egenmäktighet med barn i hovrätten: tingsrättens dom står fast

Dold domstol har prövat ett överklagande i ett mål om egenmäktighet med barn. Hovrätten fann att den tilltalade hade gjort sig skyldig till den åtalade gärningen, men ändrade tingsrättens dom endast i delen om återbetalningsskyldighet för försvararkostnader. I övrigt stod tingsrättens dom fast, inklusive fällande dom och påföljd.

Om händelsen och åtalet

Åtalet gällde egenmäktighet med barn. Åklagaren justerade gärningsbeskrivningen i hovrätten så att den andra delen kom att ange att den tilltalade, tillsammans och i samförstånd med en annan person, den 17 september 2019 obehörigen skilde en flicka från familjen i Munkedal genom att i hemlighet bortföra henne till okänd plats, där hon med föräldrarnas vetskap vistades tills hon återfördes till socialtjänstens omvårdnad den 12 december 2019.

Enligt hovrätten hade flickan omhändertagits enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och placerats i familjehem i Munkedal. Hon lämnade familjehemmet den 17 september 2019 och återfördes först den 12 december samma år. Åklagaren menade att den tilltalade deltog i bortförandet från familjehemmet och att detta skedde i samförstånd med en annan person.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av samma bevisning som tingsrätten. Förhören från tingsrätten med målsägandens far, den tilltalade, den andra tilltalade personen och ett vittne spelades upp. Hovrätten höll också syn på ett meddelande i en mobiltelefon som den andra tilltalade personen åberopade som stöd för sin invändning om tidpunkt.

Hovrätten utgick från att flickan var placerad i familjehem och konstaterade att hon försvann den dag som åklagaren gjort gällande. Hovrätten ansåg att omständigheterna kring försvinnandet, tillsammans med en övervakningsbild från en butik i Munkedal, starkt talade för att det var målsäganden som syntes på bilden. Hovrätten delade tingsrättens bedömning att den tilltalade och den andra tilltalade personen befann sig tillsammans i samband med försvinnandet och att det inte rådde något rimligt tvivel om att de tillsammans och i samförstånd hade obehörigen skiljt målsäganden från familjehemmet genom att i hemlighet föra bort henne till okänd plats.

Hovrätten uttalade dock att utredningen inte visade på vems uppdrag bortförandet skett. Hovrätten fann också att utredningen visade att den tilltalade och den andra personen hade insikt om att målsäganden tvångsvårdades i familjehem och att avsikten varit att obehörigen bortföra henne därifrån. Däremot ansåg hovrätten att det inte var visat att målsäganden vistats på okänd plats med föräldrarnas vetskap, vilket innebar en begränsning i förhållande till åklagarens justerade gärningspåstående.

Trots denna begränsning ansåg hovrätten att den tilltalade hade gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Hovrätten gjorde alltså inte någon annan skuldvärdering än tingsrätten.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i fråga om skuld och påföljd. Tingsrätten hade dömt den tilltalade för egenmäktighet med barn till villkorlig dom och dagsböter. Hovrätten gjorde ingen annan bedömning av straffmätning eller påföljdsval.

Tingsrätten hade också ålagt den tilltalade att betala avgift till brottsofferfonden. Den uppgiften framgår av tingsrättens dom, men hovrätten ändrade inte på den delen i den redovisade domen.

Hovrätten ändrade däremot tingsrättens beslut om återbetalningsskyldighet för försvararkostnader. Den tilltalades återbetalningsskyldighet för kostnaderna för försvarare i tingsrätten bestämdes till 58 764 kronor. Hovrätten fann också att den tilltalade inte skulle behöva återbetala kostnader för försvararen i hovrätten, eftersom återbetalningsskyldigheten sattes ned helt i den delen. Staten skulle stå för denna kostnad.

Det framgår att den tilltalade inte hade varit häktad, åtminstone inte i den del av domen som återges här.