Grovt narkotikabrott i bil resa från Norge

Dold domstol har prövat ett överklagande i ett mål om grovt narkotikabrott och ändrade tingsrättens dom endast i fråga om rubriceringen. Den tilltalade dömdes i hovrätten för grovt narkotikabrott enligt 1 § första stycket 4 och 6 samt 3 § narkotikastrafflagen. Påföljden blev densamma som i tingsrätten, och hovrätten beslutade också att den tilltalade ska vara kvar i häkte tills domen i ansvarsdelen vinner laga kraft.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde i hovrätten ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grovt narkotikabrott. Hovrätten hade också att ta ställning till den medåtalade personens ansvar för grovt vapenbrott, men denna artikel fokuserar på den tilltalade.

Åtalet mot den tilltalade avsåg grovt narkotikabrott. Enligt hovrätten hade den tilltalade tillsammans med andra personer stoppats av polis den 20 juli 2013 i Kristinehamn när de kom färdandes i bil från Norge. Vid genomsökning av bilen hittade polisen narkotika som låg öppet. Hovrätten redovisade att den tilltalade hade erkänt att han transporterat cannabis.

Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade skulle dömas för förvärv i överlåtelsesyfte, transport och innehav. Hovrätten kom dock fram till att det inte fanns stöd för att den tilltalade hade fått äganderätt till narkotikan, och att ansvar därför inte kunde dömas ut för förvärv i överlåtelsesyfte. Däremot ansågs han ha vidtagit sådana ingripande åtgärder med narkotikan att han skulle dömas för transport. Eftersom viss del av narkotikan också bedömdes vara avsedd för eget bruk skulle han dessutom dömas för innehav.

Hovrätten konstaterade att narkotikan hämtats på okänd plats i Sverige eller Norge, vilket låg i linje med gärningsbeskrivningen. Domstolen ansåg också att den tilltalade och de övriga agerade tillsammans och i samförstånd. Hovrätten slog därför fast att den tilltalade var att anse som gärningsman.

Tingsrätten hade tidigare dömt den tilltalade för grovt narkotikabrott enligt 1 § 1 st 3, 4 och 6 p samt 3 § narkotikastrafflagen. Hovrätten justerade alltså lagrumsangivelsen och angav i sin dom 1 § första stycket 4 och 6 samt 3 § narkotikastrafflagen. I övrigt stod ansvarsbedömningen fast.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten grundade sin bedömning på samma bevisning som i tingsrätten, bland annat förhör, telefonuppgifter, beslagsprotokoll och geografiska positionsuppgifter från telefoner. Domstolen lade vikt vid att narkotikan låg fullt synlig i bilen och att den tilltalade därmed hade en besvärande bevisposition som krävde en förklaring.

Den tilltalades uppgifter ansågs ha begränsat bevisvärde. Hovrätten framhöll att han först senare i processen berättade om händelsen, och då i vaga ordalag. Domstolen ansåg också att omständigheterna kring kontakterna, resan och försöken att få tag i en bil talade för att den tilltalade var väl införstådd med narkotikan.

Hovrätten fäste även vikt vid att mängden amfetamin var så stor att det enligt domstolen inte var sannolikt att den som överlämnade partiet inte skulle ha försäkrat sig om att mottagaren visste vad det var. Sammanlagt fann hovrätten att det var styrkt att den tilltalade kände till vilka sorter och mängder narkotika som skulle hämtas.

När det gällde rubriceringen ansåg hovrätten att mängden amfetamin gjorde att gärningen skulle bedömas som grovt narkotikabrott. Domstolen uttalade att det inte fanns utrymme att bedöma brottet på annat sätt.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att den tilltalade dömdes enligt den angivna bestämmelsen i narkotikastrafflagen för grovt narkotikabrott till den påföljd som tingsrätten redan bestämt. Tingsrättens påföljd var fängelse i 3 år och 6 månader.

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning av straffvärdet och fann att någon annan påföljd än fängelse var utesluten. Några skäl att avvika från straffet utifrån straffvärdet ansågs inte ha framkommit. Hovrätten gjorde också samma bedömning som tingsrätten när det gällde tidigare utdömd villkorligt medgiven frihet, som skulle förverkas i sin helhet.

Den tilltalade skulle stanna kvar i häkte tills hovrättens dom i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom. Tingsrätten hade också beslutat att han skulle vara kvar i häkte till dess domen vann laga kraft. Frågan om brottsofferfondsavgift, som fanns i tingsrättens dom, nämns inte i hovrättens beslut. Hovrätten ändrade inte heller tingsrättens beslut om beslag, som skulle bestå.