Delvis fällande dom om uppgiftsskyldighet

Tingsrätten dömde den tilltalade för brott mot socialförsäkringsbalken i en åtalspunkt men frikände honom i en annan. Påföljden bestämdes till penningböter. Samtidigt fick den tilltalade ersättning av staten för delar av kostnaden för sin privata försvarare.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åklagaren väckte två åtalspunkter om brott mot socialförsäkringsbalken enligt 115 kap. 4 § socialförsäkringsbalken i dess lydelse före den 1 december 2025. I den första åtalspunkten påstods den tilltalade, som företrädare för ett bolag, ha underlåtit att fullgöra bolagets uppgiftsskyldighet som arbetsgivare genom att inte lämna ut uppgifter om anställd personal till Försäkringskassan efter begäran. Gärningen angavs ha begåtts mellan den 12 maj 2025 och den 6 oktober 2025. Tingsrätten fann honom skyldig till den punkten.

I den andra åtalspunkten påstod åklagaren att den tilltalade, som företrädare för ett annat bolag, på motsvarande sätt hade underlåtit att lämna ut uppgifter om anställd personal till Försäkringskassan efter begäran. Den påstådda gärningen angavs ha skett mellan den 13 mars 2025 och den 6 oktober 2025. Tingsrätten frikände honom från den åtalspunkten.

Den tilltalade förnekade gärningarna. Han uppgav vid huvudförhandlingen att han när det gällde det första bolaget hade postat de begärda uppgifterna vid tre tillfällen, och att han inte hade någon förklaring till att Försäkringskassan ändå inte fått dem. När det gällde det andra bolaget uppgav han att han inte hade mottagit någon begäran från Försäkringskassan och att han dessutom inte hade några uppgifter att lämna eftersom den aktuella personen inte arbetade i bolaget under den period som avsågs.

Rättens bedömning

Tingsrätten ansåg att den tilltalades uppgift om att han hade skickat uppgifterna till Försäkringskassan vid tre tillfällen framstod som så osannolik att den inte kunde läggas till grund för bedömningen. Domstolen fäste också vikt vid att han, trots ytterligare påminnelser, inte hade gjort något för att försäkra sig om att uppgifterna verkligen kommit fram. Mot den bakgrunden bedömde tingsrätten att det var klarlagt att han uppsåtligen inte hade fullgjort sin uppgiftsskyldighet i den första åtalspunkten. Eftersom han själv hade tagit kontakt med Försäkringskassan och åtagit sig att skicka uppgifterna, ansågs han omfattas av uppgiftsskyldigheten och dömdes för brottet.

I den andra åtalspunkten konstaterade tingsrätten att det av Försäkringskassans journalanteckningar framgick att den tilltalade i telefonsamtal hade åtagit sig att skicka över handlingar även avseende det andra bolaget. Samtidigt framgick det att han i samtalen uppgett att den aktuella arbetstagaren inte arbetade i bolaget. Domstolen ansåg att hans uppgift om att han inte mottagit någon begäran inte var så osannolik att den kunde lämnas utan avseende. Tingsrätten bedömde också att det inte kunde uteslutas att handläggarens anteckning om att han skulle ha åtagit sig att skicka handlingar kunde vara en missuppfattning. Sammantaget ansågs åtalet i den punkten inte styrkt, och den tilltalade frikändes.

Domslut och påföljd

För den åtalspunkt som ledde till fällande dom bestämde tingsrätten påföljden till penningböter om 1 500 kronor.

Eftersom den tilltalade frikändes från en av åtalspunkterna ansåg tingsrätten att det var skäligt att han skulle få ersättning av staten för en del av kostnaden för sin privata försvarare. Ersättningen bestämdes till 2 587 kronor.