Grov misshandel i bil ledde till fällande dom i hovrätten

Dold domstol har prövat ett överklagande i ett mål om bland annat grov misshandel. Den tilltalade överklagade tingsrättens dom, som hade frikänt honom från grov misshandel men dömt honom för rån och övergrepp i rättssak. Hovrätten ändrade domen och dömde honom även för grov misshandel den 18 januari 2026. Påföljden bestämdes till fängelse i tre år. I övrigt fastställdes tingsrättens domslut, men beslutet om häktning upphörde att gälla.

Om händelsen och åtalet

Åklagaren yrkade i hovrätten att den tilltalade skulle dömas även för grov misshandel och att straffet skulle skärpas om åtalet bifölls. Åklagaren klargjorde samtidigt att hon inte gjorde gällande att den tilltalade vid tidpunkten för gärningen i denna del hade uppsåt att tillägna sig egendom från målsäganden. Hovrätten begränsade därför prövningen av skuldfrågan till åtalet för grov misshandel.

Enligt hovrätten och tingsrätten hade målsäganden utsatts för knivvåld den 18 januari 2026. Hovrätten tog ställning till om den tilltalade orsakat skadorna uppsåtligen. Tingsrätten hade tidigare dömt honom för rån och övergrepp i rättssak men frikänt honom från grov misshandel och människorov. Hovrätten tog endast upp frågan om grov misshandel, eftersom den delen hade överklagats.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick från i huvudsak samma utredning som tingsrätten. Förhörsuppspelningarna med målsäganden, den tilltalade och ett vittne hade spelats upp i hovrätten.

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning att det var den tilltalade som orsakat målsägandens skador. Domstolen lade särskild vikt vid att det rörde sig om två stickskador med endast några centimeters avstånd mellan ingångshålen, vilket talade starkt mot att skadorna hade uppkommit oavsiktligt. Hovrätten beaktade också den tilltalades egna uppgifter om att han redan när han följde med ett vittne ut till målsägandens bil var inställd på att skada målsäganden fysiskt och att han hade med sig ett tillhygge som senare kom till användning. Vidare framhöll hovrätten att metalltråd användes för att hålla fast och kontrollera målsäganden samt att den tilltalade fortsatte att använda våld även efter att målsäganden skadats med kniven.

Mot denna bakgrund ansåg hovrätten att den tilltalade handlat med avsiktsuppsåt när skadorna orsakades. Domstolen fäste inte avgörande vikt vid att den tilltalade senare hjälpte målsäganden med förband och övervägde medicinsk vård. Inte heller målsägandens uppfattning att händelsen varit oavsiktlig ändrade bedömningen.

När det gällde rubriceringen bedömde hovrätten att skadorna i sig var allvarliga och hade kunnat utvecklas till ett direkt livshotande tillstånd utan medicinska åtgärder, men att de inte ensamma nådde upp till grov misshandel. Däremot fann hovrätten att flera försvårande omständigheter gjorde brottet grovt. Angreppet var oprovocerat, målsäganden var helt oförberedd, hugg utdelades bakifrån när målsäganden satt i förarsätet, och det trånga utrymmet i bilen gjorde det omöjligt för målsäganden att freda sig eller komma undan. Hovrätten betonade också att den tilltalade visat likgiltighet inför risken för ännu allvarligare skador och att gärningen föregåtts av viss planering genom att ett tillhygge förts med och använts direkt. Sammantaget ansågs gärningen präglas av sådan särskild hänsynslöshet och råhet att den skulle bedömas som grov misshandel.

Domslut och påföljd

Hovrätten dömde den tilltalade för grov misshandel den 18 januari 2026 enligt 3 kap. 6 § första stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2026. Tingsrättens fällande dom för rån och övergrepp i rättssak stod fast, eftersom de delarna inte var överklagade eller ändrades i hovrätten. Tingsrättens frikännande dom i fråga om grov misshandel ändrades alltså till en fällande dom.

Hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till tre år. Det innebar en skärpning jämfört med tingsrättens påföljd om fängelse i två år och sex månader. Hovrätten uttalade att annan påföljd än fängelse inte var aktuell och att straffets längd skulle bestämmas enligt straffvärdet.

Tingsrättens beslut om häktning gällde inte längre, eftersom den tilltalade hade nöjdförklarat sig den 2 juli 2026. Hovrätten beslutade också att beslag skulle bestå på det sätt tingsrätten bestämt. Någon ändring av skadeståndet framgår inte av hovrättens domslut, varför tingsrättens skadeståndsbeslut står fast.