Barnet fördes till Egypten

Tingsrätten dömde den tilltalade för egenmäktighet med barn efter att hon tillsammans och i samförstånd med en annan vårdnadshavare fört bort och undanhållit ett barn under 15 år. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Begäran om utvisning avslogs, och den tilltalade ska betala skadestånd till målsäganden.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åtalet avsåg egenmäktighet med barn, grovt, enligt 7 kap. 4 § andra stycket 2 och tredje stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2026. Enligt gärningsbeskrivningen hade den tilltalade och den andra vårdnadshavaren tillsammans och i samförstånd fört bort målsäganden, som var under 15 år, till Egypten och därefter undanhållit henne. De hade enligt åtalet planerat resan tillsammans, varefter den tilltalade reste med målsäganden från Sverige till Egypten. Det angavs också att den andra vårdnadshavaren hade finansierat resan genom lån och betalningar samt genom överföringar till den tilltalade. Gärningen uppgavs vara ägnad att hindra att vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga kunde påbörjas. Den påstådda gärningen skulle ha ägt rum mellan den 25 mars 2026 och den 17 maj 2026 i Boden, Dolt namn eller annan okänd plats i Sverige.

Tingsrätten konstaterade att det fanns ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU från den 23 mars 2026, som fastställdes av förvaltningsrätten den 1 april 2026. Domstolen fann att den tilltalade och den andra vårdnadshavaren tillsammans planerat resan till Egypten, att den tilltalade rest med målsäganden från Sverige till Egypten och att den andra vårdnadshavaren finansierat resan och fört över pengar till den tilltalade. Tingsrätten dömde därför den tilltalade för egenmäktighet med barn, men inte för grovt brott. Domstolen angav att gärningen hade pågått under tiden 1 april till 17 maj 2026.

Rättens bedömning

Den tilltalade förnekade gärningen och motsatte sig de särskilda yrkandena. Under målets handläggning hördes den tilltalade och den andra vårdnadshavaren, liksom två vittnen. Åklagaren åberopade bland annat ljudfil, socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande, förvaltningsrättens beslut, kredituppgifter, kontoutdrag, uppgifter om överföringar, flygpassageraruppgifter, beslagshandlingar samt meddelanden och fotografier från en mobiltelefon.

Tingsrätten fann utrett att målsäganden var 14 år vid den aktuella tiden, att den tilltalade och den andra vårdnadshavaren var målsägandens vårdnadshavare och att familjen hade haft kontakt med socialtjänsten på grund av oro för målsäganden. Domstolen lade vikt vid att det vid mötet med socialtjänsten den 23 mars 2026 hade lämnats information om att ett beslut om omedelbart omhändertagande skulle fattas senare samma dag, och att den tilltalade och den andra vårdnadshavaren även måste ha förstått innebörden av ett sådant beslut. Tingsrätten fann också att de vidtog åtgärder som att ta lån, boka resa och söka ledigt från arbete, vilket visade att syftet med resan var att hindra att målsäganden skulle få vård enligt LVU.

När domstolen bedömde rubriceringen konstaterade den att målsäganden hade ryckts upp från sin hemmiljö i Sverige och förts till ett land utanför EU där hon förvägrades vård enligt LVU under en inte alltför kortvarig tid. Trots detta ansåg tingsrätten att omständigheterna inte var så försvårande att gärningen skulle bedömas som grovt brott. Den tilltalade dömdes därför för egenmäktighet med barn.

Domslut och påföljd

Den tilltalade dömdes till villkorlig dom. Tingsrätten ansåg att straffvärdet motsvarade några månaders fängelse, men eftersom den tilltalade var ostraffad och det saknades skäl att tro att hon skulle begå nya brott valdes villkorlig dom. Den villkorliga domen förenades inte med böter.

Begäran om utvisning avslogs. Tingsrätten ansåg inte att brottsligheten var så allvarlig att det fanns skäl att tro att den tilltalade skulle fortsätta begå brott i Sverige, eller att utvisning annars skulle vara motiverad.

Den tilltalade ska betala 15 000 kronor i skadestånd till målsäganden. Skadeståndet avsåg kränkning. Yrkandet om ersättning för sveda och värk avslogs. Den tilltalade ska också betala ränta enligt räntelagen från den 17 maj 2026. Betalningsansvaret var solidariskt med den andra vårdnadshavaren. Dessutom ska den tilltalade betala en avgift till brottsofferfonden på 1 000 kronor.

Tingsrätten beslutade vidare att beslag av två telefoner skulle hävas och att de beslagtagna föremålen omedelbart skulle återlämnas till den tilltalade. Den tilltalade ska också ersätta staten med 50 000 kronor av kostnaderna.