Grov misshandel och misshandel prövades i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grov misshandel och misshandel. Hovrätten ändrade tingsrättens dom i fråga om straff och skadestånd, men lämnade i övrigt domen oförändrad. Den tilltalade dömdes fortsatt för grov misshandel den 12 april 2026 och misshandel den 12 april 2026.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde två åtalspunkter. I den första åtalspunkten påstod åklagaren att den tilltalade, tillsammans och i samförstånd med en medtilltalad, hade utsatt målsäganden för våld som bestod av ett okänt antal sparkar och slag mot huvudet samt stamp på huvudet. Gärningen bedömdes som grov misshandel. Tingsrätten fann den tilltalade skyldig till detta brott och hovrätten gjorde ingen annan skuldbedömning än tingsrätten.

I den andra åtalspunkten påstod åklagaren att den tilltalade hade sparkat en annan målsägande. Tingsrätten dömde den tilltalade för misshandel och hovrätten delade den bedömningen. Hovrätten fann dock inte utrett att målsäganden hade orsakat en misstänkt revbensfraktur, eftersom sådan skada inte visats med tillräcklig utredning.

Den tilltalade yrkade i hovrätten att gärningen mot den första målsäganden skulle bedömas som misshandel av normalgraden och att skadeståndet skulle sättas ned. Han yrkade också frikännande avseende gärningen mot den andra målsäganden. Åklagaren yrkade att straffet skulle skärpas avseende båda tilltalade. Hovrätten prövade alltså målet som ett överklagande av tingsrättens dom.

Rättens bedömning och bevisning

I hovrätten åberopades i huvudsak samma bevisning som vid tingsrätten. De videoinspelade förhören från tingsrätten spelades upp, och den tilltalade åberopade även ett analyssvar från en DNA-undersökning. På hans begäran hölls dessutom förhör med ett vittne i hovrätten.

Hovrätten ansåg att vittnets film inte visade hela händelseförloppet och därför inte allt våld som utövades på platsen. Domstolen fäste särskilt vikt vid att filmen tog slut när den andra målsäganden kom fram till den liggande målsäganden, och att filmen därför inte visade det som övrig utredning talade för, nämligen att den andra målsäganden därefter lade sig över huvudregionen. Vittnets uppgifter i hovrätten lämnades därför utan avseende.

Med detta tillägg anslöt sig hovrätten i övrigt till tingsrättens bedömning. Hovrätten fann att den tilltalade och medtilltalad tillsammans och i samförstånd hade utdelat våld mot målsäganden i den första åtalspunkten och att gärningen skulle bedömas som grov misshandel. Gärningen mot den andra målsäganden bedömdes fortfarande som misshandel. Hovrätten uttalade att den tilltalade inte längre gjorde gällande ansvarsfrihet på grund av nödvärn eller nödvärnsexcess.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom när det gällde påföljden och bestämde fängelsestraffet till 1 år och 10 månader. Hovrätten ansåg att den grova misshandeln hade ett något högre straffvärde än tingsrätten kommit fram till, motsvarande ett straffvärde om 1 år och 8 månader, och att något alternativ till fängelse inte var aktuellt.

Den tilltalade skulle stanna kvar i häkte till dess fängelsestraffet fick verkställas. Hovrätten gjorde ingen ändring i den delen.

När det gäller skadeståndet till den första målsäganden fann hovrätten att den tilltalade och medtilltalad var solidariskt skadeståndsskyldiga. Hovrätten godtog tingsrättens bedömning av kränkningsersättning och sveda och värk samt de övriga kostnaderna i princip, men gjorde den ändringen att tandvårdskostnaden inte skulle ersättas eftersom våldet inte omfattade några påstådda tandskador. Skadeståndet till den första målsäganden sattes därför till 70 522 kr.

När det gäller skadeståndet till den andra målsäganden instämde hovrätten i tingsrättens bedömning för kränkning och förlorad arbetsinkomst. Däremot ansåg hovrätten att utredningen inte visade att besvären motiverat längre sjukskrivning än två veckor. Ersättningen för sveda och värk sattes därför ned till 1 600 kr. Det sammanlagda skadeståndet till den andra målsäganden bestämdes till 18 140 kr.

Tingsrätten hade dömt den tilltalade till fängelse i 1 år och 8 månader samt till högre skadeståndsbelopp till båda målsägandena. Hovrätten ändrade alltså domen i dessa delar men lät övriga delar stå fast. Den tilltalade ålades också att ersätta kostnader för sitt biträde enligt hovrättens beslut.