Katt utsatt för lidande under lång tid

Den tilltalade döms för djurplågeri efter att ha underlåtit att ge en katt nödvändig vård. Tingsrätten bedömde att katten utsatts för lidande under en längre period och att den tilltalade haft sådant uppsåt som krävs för ansvar åtminstone när det gällde kattens munhälsa. Påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med dagsböter.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åklagaren åtalade den tilltalade för grovt djurplågeri enligt 16 kap. 13 § andra stycket brottsbalken. Enligt gärningsbeskrivningen hade den tilltalade uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom vanvård eller bristande tillsyn utsatt en katt för otillbörligt lidande. Det påstods att han inte hade försett katten med tillräckliga mängder foder och vatten av god kvalitet och anpassat efter djurets behov, eller att han trots tecken på sjukdom och ohälsa inte snarast hade ordnat vård eller låtit avliva katten. Gärningen angavs ha skett någon gång mellan den 27 juni 2024 och den 27 juni 2025 i Enköping eller på annan plats i Sverige.

Åtalet hade också en alternativ ansvarsgrund. I andra hand gjorde åklagaren gällande brott mot djurskyddslagen på samma grund, det vill säga att den tilltalade av oaktsamhet hade agerat enligt samma beskrivning.

Tingsrätten kom dock fram till att den tilltalade skulle dömas för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § första stycket brottsbalken, inte för grovt djurplågeri. Domstolen fann att brottet bestod i underlåtenhet att agera för att stoppa kattens lidande. Den delen av gärningen avsåg perioden fram till veterinärbesöket den 27 juni 2025, och rätten ansåg att den tilltalade hade handlat uppsåtligt i vart fall från årsskiftet 2024/2025 när det gällde kattens munhåla. Domstolen uttalade samtidigt att utredningen inte gav stöd för ansvar för hela den påstådda djurhållningen i övrigt.

Rättens bedömning

I målet åberopades journalanteckningar, ett skriftligt yttrande från en veterinär och fotografier av katten, både från veterinärbesöket och från den tilltalade. Den tilltalade hördes över åtalet och veterinären vittnade.

Tingsrätten fann utrett att katten var 19 år gammal, att den fördes till veterinär i Enköping för avlivning den 27 juni 2025 och att avlivning också skedde samma dag. Genom bevisningen ansåg domstolen det visat att katten vid besöket var kraftigt avmagrad, uttorkad, hade blodbrist och en infektion med var från nosen. Det framgick också att omfattande tandstensbeläggning hade lett till att tandrötter blottlagts och att bakterier hade löst upp kattens tandben på flera ställen.

Rätten bedömde att avmagringen hade pågått under drygt en månad, att katten varit kraftigt mager i vart fall en månad och att tillståndet i munnen hade utvecklats under minst ett år. Domstolen fann att samtliga dessa tillstånd innebar lidande för katten och att lidandet varit kraftigt när det gällde avmagringen samt, under de sista sex månaderna, även avseende munnen. Därmed ansågs det styrkt att katten utsatts för lidande under den aktuella perioden.

När det gällde den tilltalades insikt ansåg tingsrätten att han måste ha känt till avmagringen. Domstolen hänvisade till att han vid veterinärbesöket hade uppgett att han uppfattat det som att katten hade problem med ämnesomsättningen, vilket enligt rätten talade för att han under en inte obetydlig tid känt till kattens avmagring. Beträffande munhälsan fann rätten att tandstensbeläggningen varit synlig och att katten, som var inomhuskatt, måste ha visat tydliga tecken på försämring under en längre tid. Sammantaget bedömde rätten att den tilltalade från ungefär årsskiftet 2024/2025 varit medveten om eller i vart fall haft klar misstanke om att katten led och att han varit likgiltig inför risken. Med hänsyn till att han inte vidtagit några åtgärder ansåg rätten att hans handlande var uppsåtligt i fråga om munhålan.

Domstolen fann däremot inte att utredningen visade att den uttorkning, blodbrist och infektion som katten hade vid veterinärbesöket hade uppkommit så långt i förväg att den tilltalade kunde hållas ansvarig för just dessa tillstånd. Inte heller ansågs det visat att hans djurhållning i övrigt hade orsakat katten lidande.

Vid rubriceringen konstaterade tingsrätten att det rörde sig om kraftigt lidande under längre tid, men att det som lagts den tilltalade till last var en underlåtenhet att agera och att det inte visats att han avsett att framkalla lidandet. Några särskilda försvårande omständigheter ansågs inte föreligga. Trots detta dömdes han alltså för djurplågeri, men endast av normalgraden.

Domslut och påföljd

Påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med 50 dagsböter om 130 kronor, sammanlagt 6 500 kronor. Den tilltalade ska också betala 1 000 kronor till brottsofferfonden.

Tingsrätten fann att den ersättning som målsägandebiträdet begärt var skälig och beslutade att staten ska betala 14 228 kronor i ersättning, fördelat på 11 382 kronor för arbete och 2 846 kronor i mervärdesskatt. Den tilltalade ska återbetala 8 537 kronor av kostnaderna till staten.

Fakta