Bedrägeri i tre fall omrubricerat i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om tre bedrägerier begångna under perioden 2026-03-18–2026-03-21. Hovrätten ändrade tingsrättens domslut genom att bedöma gärningarna som bedrägeri av normalgraden i stället för grovt bedrägeri och sänkte påföljden från fängelse sex månader till fängelse tre månader. I övrigt stod tingsrättens dom fast, med den särskilda noteringen att beslutet om häktning inte längre gällde.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde den tilltalades agerande vid tre tillfällen under perioden 2026-03-18–2026-03-21. Tingsrätten hade dömt för grovt bedrägeri i tre fall, och hovrätten hade att pröva både rubriceringen och påföljden. Åklagaren ansåg i hovrätten att tingsrättens bedömning var korrekt och att domen skulle fastställas, medan den tilltalade motsatte sig ändring.

Hovrätten konstaterade att det som den tilltalade gjort uppfyllde rekvisiten för bedrägeri i tre fall. Frågan var om gärningarna också skulle bedömas som grova. Åklagaren hade gjort gällande att de varit hänsynslösa, systematiska och att skadan varit synnerligen kännbar. Hovrätten ansåg dock att gärningarna inte nådde upp till grovt bedrägeri. Domstolen framhöll att den tilltalade visserligen hade utnyttjat målsägandens skyddslösa eller utsatta ställning på ett hänsynslöst sätt, men att det inte visats att agerandet varit systematiskt i den mening som krävs. Hovrätten ansåg också att skadan, även om den varit betydande för målsäganden, inte varit synnerligen kännbar enligt bestämmelsen om grovt bedrägeri.

De enskilda bedrägerierna avsåg ekonomiska skadebelopp om 2 500 kr, 4 500 kr och 6 000 kr. Hovrätten betonade att dessa belopp låg långt under den nivå som i praxis brukar krävas för att ett förmögenhetsbrott ska bedömas som grovt på grund av den ekonomiska skadan.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten avgjorde målet utan huvudförhandling. Bevisningen var i huvudsak densamma som i tingsrätten, med undantag för att uppspelning av övervakningsfilmer inte åberopades i hovrätten. Förhören i tingsrätten med den tilltalade, med målsäganden och med ett vittne spelades upp med ljud och bild. Hovrätten tog också del av en videoinspelning av polisförhör med målsäganden.

Vid bedömningen av rubriceringen hänvisade hovrätten till att grovt bedrägeri enligt brottsbalken bland annat kan föreligga om gärningsmannen hänsynslöst utnyttjat offrets utsatta ställning, om gärningen ingått i systematisk brottslighet eller om skadan varit synnerligen kännbar. Hovrätten gjorde dock en annan helhetsbedömning än tingsrätten. Den ansåg att det inte var visat att det funnits någon beaktansvärd systematik, eftersom tillfällena enligt utredningen hade uppkommit slumpmässigt och inte föregåtts av någon uppgjord plan eller andra förberedelser som talade för systematik.

Sammanfattningsvis fann hovrätten att det fanns skäl att frångå tingsrättens rubricering. Den tilltalade skulle därför dömas för tre fall av bedrägeri av normalgraden i stället för grovt bedrägeri.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade påföljden och bestämde den till fängelse tre månader. Domstolen utgick från att flera bedrägerier ger ett straffvärde som motsvarar åtta månaders fängelse, men beaktade samtidigt att brottsligheten var nyupptäckt i förhållande till en tidigare dom från Dold domstol. Hovrätten framhöll att de nu aktuella gärningarna hade kunnat prövas tillsammans med den tidigare brottsligheten och att detta skulle påverka straffmätningen så att den tilltalade inte fick en strängare sammantagen reaktion än om allt hade prövats i samma rättegång.

Hovrätten ansåg att fängelse fortfarande var den aktuella påföljden. Villkorlig dom ansågs utesluten eftersom det fanns risk för fortsatt brottslighet. Inte heller skyddstillsyn bedömdes möjlig. Den tidigare tingsrättens häktningsbeslut upphörde att gälla, eftersom den tilltalade redan hade påbörjat verkställighet av det tidigare utdömda straffet den 2026-04-29.

Vad gäller tingsrättens övriga beslut stod det fast, men hovrätten ändrade alltså rubriceringen och straffet. Hovrätten nämnde också att staten skulle stå för kostnaderna i hovrätten för försvararen och det tidigare förordnade målsägandebiträdet. Två personer fick ersättning av staten för arbete och mervärdesskatt, men någon ytterligare ekonomisk skyldighet för den tilltalade framgår inte av hovrättens beslut i den text som lämnats här. Tingsrättens skadeståndsdom och avgift till brottsofferfonden återges i underlaget, men hovrättens beslut anger endast att i övrigt gäller tingsrättens domslut.