Försök till mord vid långvarig förgiftning – hovrätten sänkte skadeståndet men fastställde fällande dom

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om försök till mord. Den tilltalade friades inte, utan hovrätten fastställde ansvarsdelen och påföljden i allt väsentligt, men ändrade skadeståndet till målsäganden. Tingsrättens fällande dom står alltså fast i skuldfrågan, medan ersättningen till målsäganden sattes ned.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde försök till mord under perioden den 1 augusti 2019 till den 23 juli 2021. Enligt åtalet hade den tilltalade under en längre tid förgiftat målsäganden med D-vitamin och/eller kalcium, vilket lett till hyperkalcemi och skador på det sätt som beskrevs i gärningsbeskrivningen. Tingsrätten fann den tilltalade skyldig till försök till mord och dömde till fängelse i 12 år.

I hovrätten yrkade den tilltalade i första hand frikännande och i andra hand att gärningen skulle bedömas som misshandel eller grov misshandel. I sista hand yrkades strafflindring. När det gällde skadeståndet motsatte sig den tilltalade det yrkade beloppet och begärde att det skulle avslås eller sättas ned. Åklagaren och målsäganden motsatte sig ändring av tingsrättens dom i ansvarsdelen.

Hovrätten prövade samma brottsrubricering som tingsrätten, alltså försök till mord, och utgick från att brottstiden delvis låg före och delvis efter den 1 januari 2020. Därför tillämpade hovrätten 3 kap. 1 § brottsbalken i både äldre och senare lydelse samt 23 kap. 1 § brottsbalken.

Rättens bedömning och bevisning

I hovrätten åberopade den tilltalade ny bevisning i form av ett sakkunnigutlåtande, vetenskapliga artiklar och förhör med en sakkunnig, samt viss skriftlig bevisning. På åklagarens begäran hölls tilläggsförhör med två vittnen. Utöver detta tog hovrätten del av i huvudsak samma utredning som tingsrätten.

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens slutsatser om att målsäganden hade blivit förgiftad av D-vitamin och/eller kalcium under den aktuella perioden och att det var den tilltalade som hade utfört gärningen. Hovrätten fann att även den nya bevisningen om alternativa förklaringar till sjukdomstillståndet inte ändrade den bedömningen.

Hovrätten gjorde också samma bedömning som tingsrätten när det gällde uppsåtet. Utredningen ansågs visa att den tilltalade med avsiktsuppsåt under en längre period försökt döda målsäganden. För ansvar för försök till mord krävs dock inte bara uppsåt, utan också konkret fara för att brottet skulle fullbordas. Hovrätten prövade därför om det fanns en sådan fara att målsäganden kunde avlida till följd av det tillstånd som den tilltalade försatt honom i.

Domstolen tog särskilt fasta på de sakkunniguppgifter som lämnats om hyperkalcemi. Hovrätten konstaterade att tillståndet i sig sällan eller aldrig är förenat med omedelbar livsfara och att det finns effektiva behandlingsmetoder. Samtidigt ansågs det ostridigt att hyperkalcemi kan vara livshotande om vård inte ges i tid. Mot den bakgrunden fann hovrätten, liksom tingsrätten, att det varit möjligt och någorlunda sannolikt att målsäganden kunde komma att avlida om han inte fått vård. Därmed förelåg konkret fara och gärningen utgjorde försök till mord.

Hovrätten beskrev den tilltalades agerande som utdraget, målmedvetet och präglat av en tydlig plan att beröva målsäganden livet. Hovrätten ändrade därför inte tingsrättens bedömning i skuld- och rubriceringsfrågan.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade inte påföljden. Den tilltalade skulle även fortsättningsvis dömas till fängelse i 12 år, och hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten beträffande brottets straffvärde eller påföljdsval. Hovrätten uttalade också att den omständigheten att den tilltalade blivit uppsagd från sitt arbete inte föranledde någon annan bedömning.

När det gäller häktning beslöt hovrätten att den tilltalade ska vara häktad tills fängelsestraffet får verkställas. Hovrätten fann att det fortfarande fanns risk för avvikande eller undandragande från lagföring eller straff och att häktningen var proportionerlig.

Skadeståndet ändrades däremot. Hovrätten bestämde att den tilltalade ska betala 203 553 kronor till målsäganden, varav 150 000 kronor avser kränkning och 53 553 kronor sveda och värk, jämte ränta enligt tingsrättens bestämmande. Tingsrätten hade tidigare bestämt skadeståndet till 314 964 kronor, så hovrätten satte ned ersättningen betydligt. Hovrätten ansåg att försvårande omständigheter motiverade högre kränkningsersättning än normalnivån och fastställde därför beloppet till 150 000 kronor. När det gällde sveda och värk fann hovrätten att det saknades stöd för ersättning under en viss period och justerade därför posten nedåt.

Tingsrätten hade dessutom ålagt den tilltalade att betala avgift till brottsofferfonden, men någon sådan punkt framgår inte av hovrättens beslut. Hovrätten beslutade också om ersättning till försvarare och målsägandebiträde av allmänna medel samt att dessa kostnader skulle stanna på staten. Den tilltalade fick även ersättning av allmänna medel för sin rättegångskostnad i hovrätten.