Misshandel och egenmäktigt förfarande i stället för rån

Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och dömt den tilltalade för misshandel och egenmäktigt förfarande i stället för rån. Påföljden har bestämts till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Hovrätten har också beslutat att den tilltalade inte längre ska vara häktad, utan tillfälligt omhändertas enligt domslutet tills han överförs till vårdgivare enligt behandlingsplanen.

Om händelsen och åtalet

Målet gäller ett överklagande av tingsrättens dom. I hovrätten yrkade åklagaren att påföljden skulle skärpas till ett fängelsestraff på minst två år. Den tilltalade yrkade att åtalet för rån skulle ogillas och att han i stället skulle dömas för vållande till kroppsskada. Han yrkade också att skadeståndet skulle sättas ned, och att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan.

Hovrätten utgick från samma händelseförlopp som tingsrätten i den del som gällde gärningen den 11 juli 2026. Enligt hovrätten hade den tilltalade med kraft knuffat omkull målsäganden, vilket orsakat de skador som beskrivits i gärningsbeskrivningen. Därefter tog han hennes mobiltelefon och lämnade platsen.

Åklagaren gjorde gällande att gärningen utgjorde rån, men i hovrätten förtydligades att det inte längre påstods att den tilltalade skulle ha hotat att kasta målsäganden i Fyrisån. Hovrätten prövade därför frågan om tillgreppet och våldet skulle bedömas som rån eller som andra brott.

När det gäller tillgreppet kom hovrätten fram till att det inte var visat att den tilltalade hade haft uppsåt att tillägna sig mobiltelefonen. Därmed var gärningen inte stöld, och redan av det skälet föll ansvar för rån bort. Tillgreppet bedömdes i stället som egenmäktigt förfarande.

När det gäller våldsdelen fann hovrätten att den tilltalade måste ha insett att knuffen kunde orsaka sådana skador som målsäganden fick. Eftersom han ändå genomförde gärningen ansågs han ha haft uppsåt till skadorna. Hovrätten bedömde dock att gärningen, trots att den var allvarlig, inte var grov misshandel utan misshandel av normalgraden.

Hovrätten redovisade också att den tilltalade i den del som inte varit överklagad skulle dömas för brott mot knivförbudslagen, i enlighet med tingsrättens dom. Denna del ändrades alltså inte.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten konstaterade att utredningen i allt väsentligt var densamma som i tingsrätten. Domstolen gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten i fråga om de centrala händelserna, men drog andra rättsliga slutsatser av dem.

För rånpåståendet fäste hovrätten vikt vid att målsägandens uppgifter och övrig utredning talade för att den tilltalade först knuffade henne och därefter tog mobiltelefonen. Samtidigt ansåg hovrätten att det inte var bevisat att han vid knuffen hade haft avsikt att ta telefonen. Den tilltalades uppgift om att han letade efter sin egen telefon ansågs få visst stöd av vad målsäganden och ett vittne berättat. Att han kort efteråt kastade ifrån sig telefonen och att någon telefon inte hittades på honom vid gripandet talade också emot att han haft tillägnelseuppsåt. Hovrätten accepterade alltså inte rånrubriceringen.

Vid bedömningen av misshandeln betonade hovrätten att målsäganden orsakats smärta, ömhet och en fraktur på lårbenshalsen. Skadan var allvarlig, men inte så svår att misshandeln enbart av det skälet skulle bedömas som grov. Domstolen tog också hänsyn till att målsäganden var förhållandevis skyddslös på grund av sin ålder. Samtidigt ansågs våldet ha bestått i en knuff, och hovrätten framhöll att följderna av sådan våldsanvändning kan vara svåra att förutse, särskilt mot en äldre person. Mot denna bakgrund ansågs den tilltalade inte ha visat den hänsynslöshet som krävs för grov misshandel.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom genom att döma den tilltalade för misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken och egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 § brottsbalken den 11 juli 2026, i stället för rån enligt 8 kap. 5 § brottsbalken vid samma tillfälle. Den tidigare domfällningen för brott mot knivförbudslagen stod fast i den del som inte överklagats.

Påföljden bestämdes till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Hovrätten uttalade att om fängelse hade valts skulle straffet ha bestämts till fängelse i ett år. Detta innebär att hovrätten sänkte straffvärdet jämfört med tingsrättens påföljd, som var fängelse i 1 år och 8 månader. Den tidigare utdömda påföljden undanröjdes därmed.

Hovrätten gjorde inga andra bedömningar än tingsrätten i skadeståndsfrågan, men någon ny skadeståndssumma anges inte i hovrättens domslut i det material som finns här. Tingsrättens skadeståndsbelopp ändrades alltså inte uttryckligen i den redovisade hovrättstexten, men hovrättens domslut innehåller ingen ny beloppsangivelse.

Den tilltalade skulle inte längre vara häktad, men i stället omhändertas enligt domslutet till dess han överförs till vårdgivare enligt behandlingsplanen, dock längst en vecka från domdagen. Hovrätten beslutade också att det som tingsrätten hade bestämt om beslag skulle fortsätta att gälla.