Grov mordbrand och vållande till annans död efter brand i lägenhet

Hovrätten har i ett mål om grov mordbrand och dödlig brand ändrat tingsrättens dom endast i fråga om rubriceringen av åtalspunkt 2. Den tilltalade döms fortfarande för grov mordbrand, men gärningen i åtalspunkt 2 bedöms i hovrätten som vållande till annans död, grovt brott, i stället för dråp. Påföljden blir oförändrat fängelse i åtta år, och den tilltalade ska vara häktad tills straffet får verkställas.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde ett överklagande av tingsrättens dom i ett fall som rörde en brand i en lägenhet i ett flerbostadshus. Enligt hovrätten hade den tilltalade anlagt branden ensam i sin lägenhet. Åtalspunkt 1 avsåg grov mordbrand. Åtalspunkt 2 avsåg den dödliga följden av branden, där åklagaren i hovrätten ville att gärningen skulle bedömas som dråp.

I hovrätten yrkade åklagaren att fängelsestraffet skulle bestämmas till nio år. Den tilltalade yrkade i första hand att gärningen i åtalspunkt 1 skulle bedömas som allmänfarlig vårdslöshet av normalgraden, att han skulle frikännas från åtalet för dråp, att påföljden skulle bestämmas till en icke-frihetsberövande påföljd och att han skulle befrias från skadeståndsansvar. I andra hand yrkade han att gärningen i åtalspunkt 1 skulle bedömas som mordbrand av normalgraden, att gärningen i åtalspunkt 2 skulle bedömas som vållande till annans död av normalgraden, att påföljden skulle lindras och att skadeståndet skulle sättas ned. Åklagaren motsatte sig ändring och höll fast vid sina andrahandsyrkanden om allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott, och vållande till annans död, grovt brott.

Tingsrätten hade tidigare dömt den tilltalade för dråp och grov mordbrand, båda hänförliga till händelser den 23 februari 2026. Hovrätten prövade alltså domen efter överklagande.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick från samma bevisning som tingsrätten, men den tilltalade åberopade också ny bevisning i form av bland annat PM om kortköp och ett NFC-utlåtande om brandfarlig vätska. För åtalspunkt 1 fann hovrätten ingen anledning att göra en annan bedömning än tingsrätten. Domstolen ansåg därför att den tilltalade skulle dömas för grov mordbrand även i hovrätten.

När det gällde åtalspunkt 2 instämde hovrätten i tingsrättens bedömning att det var styrkt att den tilltalade, genom att anlägga branden, orsakat en persons död på det sätt som angavs i gärningsbeskrivningen. För att dömas för dråp krävdes dock att det var ställt utom rimligt tvivel att han anlagt branden med uppsåt att någon annan än han själv skulle avlida.

Hovrätten konstaterade att den tilltalade befunnit sig ensam i lägenheten när branden anlades och att utredningen inte gav stöd för att han handlat med vare sig avsikts- eller insiktsuppsåt. Domstolen ansåg visserligen att han insett att branden kunde sprida sig och att det fanns en stor risk för fara för andra människors liv. Frågan blev därför om han också varit likgiltig inför att någon skulle dö. Hovrätten hänvisade till att den tilltalade kom ut från trapphuset till entrén ungefär sex minuter efter det första larmsamtalet och att han då enligt polisens kroppskameror uttryckte stark oro för att människor som var kvar i byggnaden riskerade att dö. Det talade enligt hovrätten i viss mån emot att han varit likgiltig. Det saknades också annan mer handfast utredning som visade likgiltighet inför att någon skulle avlida. Mot den bakgrunden fann hovrätten att det inte var ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade hade haft uppsåt att någon skulle dö. Åtalet för dråp kunde därför inte bifallas.

Samtidigt ansåg hovrätten att den tilltalade agerat klart oaktsamt i förhållande till den dödliga utgången, eftersom han anlade branden trots insikt om att det innebar en stor fara för andra människors liv. Hans agerande bedömdes som ett medvetet risktagande av mycket allvarligt slag, inte minst eftersom branden anlades nattetid i ett flerbostadshus. Därför skulle gärningen bedömas som vållande till annans död, grovt brott.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast så att åtalspunkt 2 rubricerades som vållande till annans död, grovt brott, enligt 3 kap. 7 § andra stycket brottsbalken, i stället för dråp. I övrigt stod tingsrättens dom fast i skuldfrågan för grov mordbrand.

Trots rubriceringsändringen ansåg hovrätten att det samlade straffvärdet för gärningarna motsvarade fängelse i åtta år. Hovrätten angav att straffvärdet för den grova mordbranden med viss marginal översteg sex års fängelse och att straffvärdet för vållande till annans död, grovt brott, översteg ett års fängelse. Eftersom det rörde sig om ett och samma händelseförlopp och med viss hänsyn till 29 kap. 3 § andra punkten brottsbalken bestämdes påföljden till fängelse i åtta år. Hovrätten delade inte uppfattningen att det fanns skäl till strafflindring på grund av medverkan i utredningen.

Den tilltalade skulle vara häktad tills fängelsestraffet får verkställas. Sekretessen som tingsrätten beslutat om skulle fortsätta att gälla. Hovrätten beslutade också om ersättning till försvararen från staten, och kostnaden samt kostnaden för det tidigare målsägandebiträdet skulle stanna på staten. Hovrätten ändrade inte tingsrättens beslut om skadestånd.