Djurplågeri efter långvarigt lidande

Den tilltalade döms för djurplågeri efter att ha underlåtit att ge en hund nödvändig vård under perioden från den 1 januari 2026 till den 2 april 2026. Tingsrätten bedömde att den tilltalade genom grov oaktsamhet utsatt hunden för lidande och att åtalet var styrkt. Påföljden bestämdes till 80 dagsböter och den tilltalade ska också betala avgift till brottsofferfonden.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åklagaren väckte talan om en åtalspunkt. Den gällde djurplågeri enligt 16 kap. 13 § första stycket brottsbalken och avsåg att den tilltalade utsatt en hund för lidande utan godtagbara skäl. Enligt gärningsbeskrivningen hade detta skett någon gång mellan den 1 januari 2026 och den 2 april 2026. Det påstods att den tilltalade inte gett hunden nödvändig vård för smärta och liggsår, brustit i skötseln av hundens klor samt inte gett hunden nödvändig vård eller annan behandling alternativt inte i tid låtit avliva hunden.

I andra hand yrkade åklagaren ansvar för brott mot djurskyddslagen med samma tid och plats som utgångspunkt, med påståendet att den tilltalade brustit i sin tillsyn genom att inte se till att hunden fick nödvändig veterinärvård eller avlivades i rätt tid trots att hunden uppvisat skada, smärta eller lidande. Tingsrätten prövade dock och dömde för djurplågeri. Av domen framgår att den tilltalade erkände gärningen.

Rättens bedömning

Tingsrätten utgick från att den tilltalade erkänt gärningen och prövade därefter om utredningen visade att han genom grov oaktsamhet otillbörligen utsatt hunden för lidande. Som stöd för skuldfrågan åberopades skriftlig bevisning, och tingsrätten tog del av veterinärjournal, fotografier och vittnesförhör med veterinären. Veterinären berättade att hunden vid undersökningen den 2 april 2026 var i mycket nedsatt skick, hade svårt att röra sig, gick stelt, lade sig ned så snart hon fick möjlighet, hade liggsår, mycket långa klor, kraftigt nedsatt muskulatur och tydlig smärta framför allt från höfter och knän. Veterinären bedömde också att hunden behövde hjälp för att resa sig och att avlivning var den lämpliga åtgärden.

Tingsrätten fann att hunden under den åtalade perioden utsatts för ett inte obetydligt lidande i form av långvarig smärta, kraftigt nedsatt rörelseförmåga och liggsår. Den tilltalade hade själv uppgett att han under de sista månaderna märkte att hunden fick svårare att röra sig och att problemen funnits i ungefär två till tre månader före veterinärbesöket. Han hade också sagt att han trodde att besvären berodde på ålder och kyla och att han ville avvakta tills vädret blev varmare.

Domstolen ansåg att de symptom den tilltalade själv beskrivit var sådana att veterinärvård skyndsamt borde ha sökts. Tingsrätten framhöll även att den tilltalade varit medveten om att hunden under flera månader haft betydande rörelseproblem men ändå inte sökte vård förrän efter kontakt från länsstyrelsen. När det gällde klorna ansåg domstolen att den tilltalade, oavsett sin förklaring, haft ansvar för att hunden fick den skötsel som krävdes eller att söka hjälp för detta. Mot bakgrund av de tydliga symptomen, hundens höga ålder och det långvariga sjukdomsförloppet fann tingsrätten att det måste ha stått klart för den tilltalade att hunden var i behov av veterinärvård. Hans underlåtenhet bedömdes som grov oaktsamhet.

Domslut och påföljd

Den tilltalade dömdes för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § första stycket brottsbalken för perioden 1 januari 2026 till 2 april 2026. Påföljden bestämdes till 80 dagsböter om 50 kronor, totalt 4 000 kronor. Han ska också betala en avgift till brottsofferfonden om 1 000 kronor.