Ringa misshandel gav böter

En tilltalad person har dömts för ringa misshandel efter att tingsrätten funnit det bevisat att han slagit målsäganden i ansiktet med öppen hand. Samtidigt frikändes han från ett åtal om misshandel som avsåg en tidigare händelse, eftersom brottet var preskriberat. Åtalet om grov fridskränkning ogillades.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åklagaren väckte åtal mot den tilltalade för grov fridskränkning och misshandel. Enligt gärningsbeskrivningen skulle den påstådda grova fridskränkningen ha bestått av flera misshandelsgärningar mot målsäganden under perioden den 1 januari 2025 till den 30 april 2025. För åtalspunkt 1.1 påstods först att den tilltalade någon gång mellan den 1 januari och den 18 februari 2025 på en adress i Örebro hade utdelat ett slag mot målsägandens ansikte, vilket skulle ha orsakat smärta och blodvite. Vidare påstod åklagaren att den tilltalade den 2 april 2025 på samma plats hade slagit målsäganden på näsan, vilket skulle ha orsakat smärta, blodvite och blånad. Åklagaren gjorde också gällande att den tilltalade någon gång mellan den 1 mars och den 30 april 2025 hade slagit målsäganden med en mobiltelefon mot tinningen, vilket skulle ha lett till smärta, yrsel och blånad. Slutligen påstod åklagaren att den tilltalade någon gång mellan den 1 april och den 30 april 2025 hade slagit målsäganden med armbågen mot magen, vilket skulle ha orsakat smärta och att hon tappade andan.

För åtalspunkt 1.2 påstod åklagaren att den tilltalade någon gång mellan den 1 januari 2023 och den 31 mars 2023 under en bilfärd i Örebro hade utdelat flera slag mot målsägandens arm, vilket skulle ha orsakat smärta och blånad.

Den tilltalade bestred ansvar för samtliga brott. Han medgav att det förekommit konflikter och vissa fysiska situationer i hemmet, men förnekade att han agerat brottsligt och att han haft uppsåt att skada målsäganden. När det gällde de enskilda delarna av åtalspunkt 1.1 medgav han att han slagit målsäganden med öppen hand mot hennes huvud, men inte i ansiktet, och han bestred att detta orsakat smärta eller blodvite. Beträffande slagen mot tinningen och magen uppgav han att han inte haft uppsåt, och beträffande händelsen i bilen medgav han att han utdelat slag med öppen hand men bestred även där uppsåt att skada.

Rättens bedömning

Tingsrätten konstaterade att åklagaren hade bevisbördan och att det krävdes att skuldfrågan var ställd utom rimligt tvivel. Domstolen fann att målsägandens berättelse var detaljerad, självupplevd och i huvudsak tillförlitlig. Hennes uppgifter fick visst stöd av vad som framkommit genom anmälan till socialnämnden och genom uppgifter från andra hörda personer. Samtidigt ansåg tingsrätten att utredningen hade brister, bland annat eftersom den bevisning som lades fram i huvudsak hade sitt ursprung i målsägandens egen berättelse och eftersom viss bevisning som omnämnts inte fördes fram i målet. Domstolen ansåg därför att det inte var ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade hade gjort sig skyldig till de påstådda gärningarna under åtalspunkt 1.1 punkterna B, C och D, och åtalet om grov fridskränkning ogillades därför.

När det gällde åtalspunkt 1.1 punkt A fann tingsrätten däremot att den tilltalade själv hade berättat att han utdelat en örfil som träffade målsägandens hårfäste, vilket gav målsägandens uppgifter visst stöd. Domstolen ansåg därför att det var ställt utom rimligt tvivel att han hade slagit målsäganden i ansiktet med öppen hand. Däremot ansågs det inte bevisat att mer än smärta hade orsakats. Gärningen bedömdes därför som ringa misshandel.

Även i fråga om åtalspunkt 1.2 fann tingsrätten att den tilltalades egna uppgifter gav visst stöd åt målsägandens berättelse om att han slagit henne med öppen hand flera gånger under bilfärden. Domstolen ansåg att det var ställt utom rimligt tvivel att gärningen hade begåtts, men att den endast skulle rubriceras som ringa misshandel. Eftersom den händelsen låg för långt tillbaka i tiden hade brottet preskriberats. Den tilltalade frikändes därför från denna åtalspunkt.

Domslut och påföljd

Den tilltalade dömdes för ett fall av ringa misshandel, avseende händelsen mellan den 1 januari och den 18 februari 2025. För detta bestämdes påföljden till 40 dagsböter om 90 kronor, totalt 3 600 kronor.

Målsägandens skadeståndsyrkanden avslogs. Tingsrätten fann att det inte visats att det funnits ett sådant ytterligare kränkande inslag att den ringa misshandeln gav rätt till kränkningsersättning, och det ansågs inte heller styrkt att sveda och värk uppkommit i sådan omfattning att ersättning skulle betalas.

Den tilltalade ålades också att betala 1 000 kronor till brottsofferfonden. Staten ska stå för kostnaderna, och den tilltalade ska inte ersätta den enskilda målsäganden för några skadeståndsbelopp.

Fakta