Skaraborgs tingsrätt ogillade den 24 oktober 2018 kärandens krav på betalning från två privatpersoner som hade företrätt ett aktiebolag i ett ekonomiskt arrangemang. Talan omfattade såväl ett påstående lån om 125 000 kronor med ränta som rättegångskostnader efter bolagets tredskodom och konkurs. Tingsrätten fann att avtalet i första hand rörde en privat satsning, att bolaget var rätt part och att ingen av de svarande ingått avtal eller orsakat skadestånd.

Bakgrund

Käranden förde i juli 2016 in 125 000 kronor på ett konto hos en bank. I avtalet angavs ett organisationsnummer för ett aktiebolag som den part som skulle återbetala beloppet med ränta. De två svarande hade genom fullmakter företrätt bolaget och disponerat kontot. Käranden stämde först bolaget vid en annan tingsrätt och fick ett tredskodom i maj 2017 på grund av bolagets utevaro. Därefter ansökte käranden om att bolaget skulle försättas i konkurs, vilket skedde i november 2017. Under edgångssammanträdet hävdade en av de svarande att insättningen var en privat satsning som inte bokförts i bolaget.

De svarandes inställning

Den ena svaranden uppgav att det aldrig rört sig om ett lån utan om en privat satsning för uppstart av verksamhet, där återbetalning tidigast skulle ske när bolaget gick med vinst. Sifferuppgifterna i avtalet förklarades som en projektion snarare än en bindande lånekonstruktion. Det angivna organisationsnumret tolkades som en anvisning till vilket bolag som senare skulle användas i den planerade affärsverksamheten. Den andra svaranden förklarade att hon enbart upplät sitt bankkonto via fullmakt utan inblick i transaktionernas art eller avtalets innehåll.

Tingsrättens prövning

Tingsrätten konstaterade att avtalet är oklart men i huvudsak beskriver ett uppstartskapital där parterna skulle bidra med lika delar. Av formuleringen följer snarast en satsning med förbehåll om återbetalning vid vinst, men avtalet innehåller även detaljerade bestämmelser om återbetalning oavsett utfall, vilket kunde tala för ett lån. Emellertid drog domstolen slutsatsen att parterna själva förutsatt att bolaget, och inte privatpersonerna, var betalningsskyldigt. Detta styrktes av att käranden först riktat krav och konkursansökan mot bolaget.

Vidare bedömdes att den andra svaranden aldrig ingått avtal med käranden. Käranden hade ingen kontakt med henne vid avtalets ingående och var ovetande om kontots innehavare. Det faktum att medlen satts in på hennes konto i efterhand kunde inte ensam binda henne som avtalspart.

Kärandens krav på inomobligatoriskt skadestånd avslogs eftersom det inte förelåg något avtal mellan käranden och någon av de svarande i avseende på de 125 000 kronorna.

Avgörande

Tingsrätten ogillar samtliga yrkanden mot de två svarande. Käranden förlorar målet och har inte rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i den här processen.