Våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn: hovrätten ändrar tingsrättens bedömning

Hovrätten har prövat ett överklagande i ett mål om sexualbrott mot barn. Den tilltalade yrkade frikännande, medan åklagaren och målsäganden motsatte sig ändring av tingsrättens dom. Hovrätten ändrade domen på en åtalspunkt genom att i stället för våldtäkt mot barn bedöma gärningen som sexuellt utnyttjande av barn. I övrigt stod tingsrättens dom fast, men hovrätten justerade skadeståndet nedåt.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde två åtalspunkter. Enligt hovrätten avsåg åtalspunkten 1 en händelse den 30 april 2020. Hovrätten ansåg där att det var styrkt att det hade förekommit ett vaginalt samlag som inte var frivilligt från målsägandens sida. Den tilltalade kände till att målsäganden var under 15 år, och gärningen bedömdes därför som våldtäkt mot barn.

Åtalspunkten 2 avsåg perioden 28–29 april 2020. Hovrätten ansåg, i likhet med tingsrätten, att den tilltalade och målsäganden hade ett frivilligt och ömsesidigt samlag och att den tilltalade visste att målsäganden var under 15 år. Till skillnad från tingsrätten bedömde hovrätten dock att omständigheterna gjorde att gärningen skulle rubriceras som sexuellt utnyttjande av barn enligt 6 kap. 5 § brottsbalken, inte våldtäkt mot barn.

Rättens bedömning och bevisning

I hovrätten lades i huvudsak samma bevisning fram som vid tingsrätten. Videoinspelade förhör med målsäganden, den tilltalade och två vittnen spelades upp. Åklagaren åberopade inte längre chatthistoriken mellan den tilltalade och målsäganden, och den tilltalade åberopade en journalanteckning.

När det gällde åtalspunkten 1 fann hovrätten att målsägandens berättelse var trovärdig och fri från överdrifter. Hovrätten fäste vikt vid att målsägandens uppgifter fick stöd av ett vittne, som berättade att målsäganden kort efter händelsen sagt att hon inte ville ha sex, att hon sa nej och att den tilltalade fortsatte ändå. Vittnet beskrev också målsägandens starka känslomässiga reaktion efteråt, vilket hovrätten ansåg talade starkt för att målsäganden utsatts för något traumatiskt. Däremot fann hovrätten inte stöd för alla delar av målsägandens berättelse, bland annat inte att den tilltalade skulle ha knuffat henne eller tryckt ner hennes huvud. Den delen av berättelsen ansågs därför inte styrkt. Hovrätten konstaterade dock att själva samlaget var klarlagt och att målsägandens uppgifter om att hon inte deltog frivilligt fick starkt stöd. Eftersom den tilltalade också förstått att målsäganden inte deltog frivilligt, och eftersom han känt till att hon var under 15 år, dömdes han för våldtäkt mot barn på denna punkt.

När det gällde åtalspunkten 2 var hovrätten enig med tingsrätten om att samlaget var frivilligt och ömsesidigt. Hovrätten prövade därefter om gärningen ändå skulle bedömas som våldtäkt mot barn eller som sexuellt utnyttjande av barn. Med hänsyn till målsägandens ålder, att det saknades annan omständighet som tydde på tvång, och att kontakten mellan parterna före händelsen hade funnits en tid, ansåg hovrätten att omständigheterna var sådana att gärningen skulle rubriceras som sexuellt utnyttjande av barn. Hovrätten avslog också invändningen att den tilltalade inte skulle dömas alls med hänvisning till regeln om att ansvar inte ska följa om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp. Domstolen ansåg att förutsättningarna för den ansvarsfrihetsregeln inte var uppfyllda.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i rubriceringen av åtalspunkten 2 och i skadeståndet. I övrigt fastställdes tingsrättens dom.

Hovrätten bedömde straffvärdet till sex månaders fängelse med hänsyn till den tilltalades ålder och anslöt sig till tingsrättens bedömning i fråga om val av påföljd. Det framgår dock inte av hovrättsbeslutet att någon ny påföljd bestämdes utöver att tingsrättens dom i övrigt stod fast.

Skadeståndet sattes ned från 160 000 kr till 110 000 kr, med ränta enligt tingsrättens beslut. Hovrätten angav att ersättning för kränkning skulle bestämmas utifrån den samlade kränkningen och att den allvarligare gärningen skulle vara vägledande för ersättningens storlek. Domstolen anslöt sig till tingsrättens bedömning av ersättning för sveda och värk.

Tingsrätten hade tidigare bestämt påföljden till ungdomsvård med föreskrift om att följa ett ungdomskontrakt samt ungdomstjänst 100 timmar. Tingsrätten hade också ålagt den tilltalade att betala avgift till brottsofferfonden. Hovrättens beslut innehåller däremot ingen uttrycklig ny reglering av brottsofferfondsavgiften eller häktning, och någon uppgift om att den tilltalade varit häktad framgår inte av materialet.