Försök till mord vid två angrepp ledde till ändrad fängelsedom i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om försök till mord. Den tilltalade dömdes i hovrätten för försök till mord avseende angreppet mot en målsägande, medan hovrätten frikände honom från försök till mord avseende den andra målsäganden. Hovrätten ändrade därför tingsrättens dom och bestämde fängelsestraffet till tio år samt fastställde skadeståndsansvar i den del där den tilltalade dömdes.

Om händelsen och åtalet

Målet gäller händelser den 4 november 2013. Enligt åtalet hade den tilltalade tillsammans med andra personer först befunnit sig vid en rättegång i Uppsala och därefter samlats i en bostad i närheten av tingsrätten. Gruppen förflyttade sig sedan vidare till Tierp, där två målsägande utsattes för våldsamma angrepp på Skyttevägen.

Åtalet i hovrätten avsåg försök till mord mot två målsägande. Hovrätten beskriver att den första gärningen gällde angreppet mot den ena målsäganden vid Skyttevägen 10, och den andra gärningen gällde angreppet mot den andra målsäganden sedan denne tagit sig till en annan adress på samma gata. Hovrätten prövade även frågan om skadestånd och påföljd.

I hovrätten var det fråga om ett överklagande från både åklagaren och den tilltalade. Åklagaren ville att fängelsestraffen skulle skärpas för flera tilltalade, medan den tilltalade yrkade att åtalet skulle ogillas och att skadeståndskraven skulle lämnas utan bifall. Hovrätten tog därför ställning till både skuldfrågan och påföljden, med utgångspunkt i tingsrättens dom och den utredning som spelats upp eller lagts fram i hovrätten.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten lade vikt vid samma huvudbevisning som tingsrätten, bland annat förhör, ljud- och bildupptagningar, skriftlig bevisning, fotografier, larmsamtal, en filmsekvens från tingsrätten och övervakningsfilm. Hovrätten hörde också ett nytt vittne. Domstolen ansåg att det var utrett att den tilltalade befann sig tillsammans med de övriga vid de centrala händelserna och att han deltog i angreppet mot den ena målsäganden.

När det gällde angreppet mot den första målsäganden fann hovrätten att det var styrkt att den tilltalade tillsammans med andra gemensamt och i samverkan deltog i ett knivangrepp. Hovrätten ansåg att gärningen hade föregåtts av gemensam planering, att angriparna var beväpnade med knivar eller andra tillhyggen och att angreppet genomfördes omedelbart. Även om det inte kunde klarläggas exakt vilket våld den tilltalade själv utövade, ansåg hovrätten att han genom sin medverkan var att bedöma som gärningsman. Hovrätten fann att förutsättningar fanns för ansvar för försök till mord, eftersom våldet var potentiellt livsfarligt och de inblandade i vart fall hade varit likgiltiga inför att döden kunde inträda.

När det gällde den andra målsäganden gjorde hovrätten en annan bedömning än tingsrätten. Domstolen ansåg att det inte var visat att den tilltalade hade utövat våld mot den målsäganden eller på annat sätt medverkat till gärningen. Hovrätten framhöll att det saknades tillräckligt stöd för att säkert identifiera honom som en av de aktiva angriparna i just den delen. Till följd av detta frikändes den tilltalade från försök till mord avseende den andra målsäganden.

Hovrätten godtog däremot tingsrättens bedömning i fråga om den första gärningen och konstaterade att den tilltalade skulle dömas för försök till mord genom att gemensamt och i samverkan med andra ha försökt beröva den första målsäganden livet.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom. Den tilltalade dömdes för försök till mord avseende den första målsäganden, men frikändes från försök till mord avseende den andra målsäganden. Tingsrättens dom ändrades även i påföljdsdelen.

Hovrätten bestämde fängelsestraffet till tio år. Detta innebar en skärpning jämfört med tingsrättens dom, där fängelsestraffet hade bestämts till nio år. Hovrätten beslutade också att den tilltalade skulle vara kvar i häkte till dess fängelsestraffet får verkställas, med hänvisning till kvarstående häktningsskäl i form av flyktfara och risk för fortsatt brottslighet.

I skadeståndsdelen förordnade hovrätten att den tilltalade solidariskt med en medtilltalad skulle betala skadestånd till den målsägande som han dömts för gärningen mot, i enlighet med vad tingsrätten hade angivit. Däremot ogillades skadeståndsyrkandet mot den tilltalade i den del som avsåg den målsägande han frikändes från. Hovrätten lät också beslagen bestå.

Tingsrätten hade tidigare dömt den tilltalade till fängelse i nio år, beslutat om solidariskt skadestånd till båda målsägandena och förordnat att den tilltalade skulle stanna kvar i häkte. Hovrätten ändrade alltså domen genom att frikänna honom från en av gärningarna, höja fängelsestraffet till tio år och justera skadeståndsfrågan i enlighet med skuldprövningen.