Villkorlig dom för egenmäktighet med barn

Den tilltalade döms för egenmäktighet med barn efter att tillsammans och i samförstånd med en medtilltalad ha fört bort eller annars undanhållit ett barn i syfte att hindra att vård enligt LVU påbörjades. Gärningen avsåg tiden mellan den 25 november 2024 och den 29 november 2024. Tingsrätten fann att brottet var bevisat och bestämde påföljden till villkorlig dom med dagsböter.

Händelsen och åtalet

Åtalet gällde egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § andra stycket 2 p brottsbalken. Enligt gärningsbeskrivningen hade den tilltalade och en medtilltalad tillsammans och i samförstånd fört bort eller annars undanhållit barnet i syfte att hindra att vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga skulle påbörjas. Det påstådda brottet ska ha begåtts mellan den 25 november 2024 och den 29 november 2024. Någon plats angavs som Torupsvägen 4 i Vitaby eller annan okänd plats inom riket, men i den här redogörelsen återges inte adressuppgifter.

Bakgrunden var att socialnämnden den 25 november 2024 beslutade om omedelbart omhändertagande av barnet enligt 6 § LVU. Beslutet verkställdes först den 29 november 2024 genom polisens handräckning. Målet gällde vad som hade hänt under dagarna däremellan och varför verkställigheten dröjde.

Den tilltalade förnekade brott och uppgav att hon inte deltagit i något undanhållande av barnet och att hon inte visste att det fanns ett beslut om omedelbart omhändertagande eller vad ett sådant beslut innebar. Den medtilltalade förnekade också brott och uppgav att hon inte hade förstått vad beslutet innebar eller vad som förväntades av henne.

Rättens bedömning

Tingsrätten fann utrett att beslutet om omedelbart omhändertagande fattades den 25 november 2024 men att det inte verkställdes förrän den 29 november 2024, trots att socialtjänsten och polisen under mellantiden gjorde vad de kunde för att genomföra beslutet. Domstolen prövade därefter om barnet hade undanhållits och om det skett uppsåtligen.

När det gällde den tilltalades invändning om att hon på grund av sjukdom inte visste vad som hände, fann tingsrätten att denna uppgift fick stöd av ett vittne som hade varit involverat i omvårdnaden av barnet och kontakterna med socialtjänsten. Samtidigt hade den medtilltalade lämnat en annan uppgift om att den tilltalade hela tiden var fullt medveten om situationen. Tingsrätten ansåg att den tilltalades uppgift om okunnighet framstod som en efterhandskonstruktion och lade den inte till grund för bedömningen.

Domstolen bedömde också att undanhållandet var tillräckligt varaktigt för att vara straffbart. Av utredningen drog tingsrätten slutsatsen att avsikten var att hålla barnet undan så länge som behövdes för att barnet inte skulle skiljas från familjen. Därmed ansågs kravet på varaktighet vara uppfyllt.

I fråga om uppsåt fann tingsrätten att både den tilltalade och den medtilltalade förstod att beslutet innebar att barnet skulle omhändertas, oavsett deras egen inställning. Det räckte för att deras fortsatta motstånd mot beslutet skulle bedömas som uppsåtligt. Tingsrätten kom därför fram till att den tilltalade skulle dömas för den åtalade gärningen.

Domslut och påföljd

Tingsrätten dömde den tilltalade för egenmäktighet med barn begången mellan den 25 november 2024 och den 29 november 2024. Påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med 40 dagsböter om 50 kronor, sammanlagt 2 000 kronor.

Den tilltalade ska också betala en avgift till brottsofferfonden på 1 000 kronor. Staten ska stå för kostnaderna i målet. Tingsrätten godtog även ersättning till försvarare och till särskild företrädare för barnet, men de beloppen avsåg ersättning från staten.