Testamente från demensdiagnostiserad person prövat – tingsrätten godkänner giltighet

Tingsrätten har i en tvist om giltigheten av ett testamente från november 2011 funnit att den svarandes fordran på att testamentet ska vara giltigt står fast. Käranden, som bestod av fyra syskonbarn, hade hävdat att testatorn lidit av demens och därför inte kunnat upprätta ett giltigt testamente. Tingsrätten avslog kärandens talan och förpliktade dem att solidariskt ersätta den svarande för rättegångskostnader om 284 850 kronor.

Bakgrund

En avliden person efterlämnade vid bouppteckningen två testamenten – ett från 2002 och ett från 2011 – som båda gav hela kvarlåtenskapen till den svarande. Käranden, som utgjordes av fyra syskonbarn, begärde att båda testamentena skulle ogiltigförklaras. Den svarande medgav giltighetsinvändningen mot testamentet från 2002, varpå tingsrätten förklarade detta ogiltigt. Rättens prövning kom därmed att avse testamentet från 7 november 2011, bevittnat av två testamentsvittnen.

Tvist om testamentets giltighet

Käranden gjorde gällande att testamentet från 2011 var ogiltigt:

• i första hand på grund av att testatorn vid upprättandet led av demens (psykisk störning) enligt 13 kap. 2 § ärvdabalken,
• i andra hand på grund av utnyttjande av testators oförstånd och viljesvaghet enligt 13 kap. 3 § ärvdabalken,
• i tredje hand på grund av svek enligt 13 kap. 3 § andra stycket,
• i sista hand på grund av formfel enligt 13 kap. 1 § då vittnesdelen var ofullständig.

Den svarande motsatte sig samtliga invändningar och hävdade att testamentet uttryckte testatorns fria och verkliga vilja, att inga formfel förelegat och att testatorn förstått att handlingen var ett testamente.

Rättslig prövning och bevisning

Tingsrätten bedömde först om testatorn led av en psykisk störning vid november 2011. Käranden stödde sitt påstående med utdrag ur läkarjournal, läkarintyg, ansökan om god man och vittnesmål från bland andra en professor i åldrandets psykologi. Den svarande å sin sida åberopade vittnesförhör med bland andra ett vittne från fastighetsbranschen, två bekanta och de båda testamentsvittnena samt ett arvodesbeslut från överförmyndarnämnden.

Domstolen konstaterade att testatorn fått diagnosen subkortikal vaskulär demens redan 2003 och att journalanteckningar och läkarintyg från 2004 och 2008 visade på försämringar. Professorn i åldrandets psykologi intygade att demens i normalfallet förvärras gradvis och att testatorn sannolikt varit måttligt eller gravt drabbad 2011, vilket innebar nedsatt förmåga att minnas och förstå.

Vidare prövades orsakssambandet mellan demens och testamentets innehåll. Tingsrätten fann att det inte var orimligt att testatorn, som före diagnosen upprättat ett snarlikt testamente 2002, även 2011 ville gynna den svarande, med vilken han haft långvarig vänskap och gemensamt politiskt engagemang. Domstolen ansåg därför att testamentet speglade testatorns vilja även om han lidit av demens.

Rätten avvisade därefter påståendena om missbruk av testators oförstånd, svek och formbrist. Vittnesmålen och handlingarna visade att såväl undertecknande som vittnesbekräftelse skett i enlighet med formkraven.

Domslut och rättegångskostnader

Tingsrätten avslog kärandens talan i sin helhet. Eftersom käranden förlorade målet dömdes de solidariskt att ersätta den svarande för rättegångskostnader med 284 850 kronor, varav 224 000 kronor avsåg ombudsarvode, plus ränta enligt räntelagen.

Fakta