Misshandel i hovrätten: tingsrättens dom fastställs

Hovrätten har prövat ett överklagande i ett mål om misshandel och kom fram till att tingsrättens dom ska stå fast för den tilltalade som hovrätten behandlar i sak. Utredningen bedömdes vara densamma som i tingsrätten, och hovrätten gjorde ingen annan skuld- eller påföljdsbedömning än den tidigare domstolen. Den tilltalade döms därför alltjämt för misshandel enligt den rubricering som gällde i tingsrätten.

Om händelsen och åtalet

Målet rörde misshandel som enligt tingsrätten begicks den 19 januari 2024. Åtalet avsåg att den tilltalade skulle ha utsatt målsäganden för våld och därmed gjort sig skyldig till misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken. I hovrätten yrkade den tilltalade att han skulle frikännas och befrias från skyldigheten att betala skadestånd till målsäganden. Han yrkade i andra hand att skadeståndet skulle sättas ned. Åklagaren och målsäganden motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten konstaterade att den bevisning som lades fram var densamma som i tingsrätten. I hovrättens prövning förekom en annan bedömning av skadeståndsfrågorna, men hovrätten ändrade inte den straffrättsliga bedömningen i fråga om den tilltalades ansvar för gärningen.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten fann, i likhet med tingsrätten, att det var styrkt att den tilltalade utdelat ett slag mot målsägandens nacke eller huvud och att slaget orsakat smärta. Hovrätten ansåg också att den tilltalade haft uppsåt både till slaget och till effekten av det. Vidare godtogs inte att gärningen skulle vara ansvarsfri på grund av nödvärn eller så kallad nödvärnshjälp.

Till skillnad från tingsrätten bedömde hovrätten dock att utredningen inte visade att smärtan varit mer än tillfällig och lindrig. Därför skulle gärningen rubriceras som misshandel, ringa brott, i stället för misshandel av normalgraden. Trots den ändrade rubriceringen ansåg hovrätten att påföljden skulle vara densamma som i tingsrätten, eftersom ungdomsvård fortfarande bedömdes vara den lämpligaste påföljden.

När det gällde skadeståndet gjorde hovrätten en annan bedömning än tingsrätten. Hovrätten hänvisade till att vid ringa misshandel krävs något ytterligare kränkande inslag för att skadestånd för kränkning ska utgå. Något sådant hade inte visats i målet. Hovrätten fann också att det inte var bevisat att det var den tilltalades brottsliga gärning som orsakat att målsäganden förlorat en hörlur. Därmed saknades grund för både kränkningsersättning och ersättning för sakskada.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i den mening att den tilltalade alltjämt döms för misshandel, men rubriceringen ändrades till misshandel, ringa brott. Påföljden blev oförändrat ungdomsvård. Någon ny eller ändrad kontaktåtgärd framgår inte av materialet. Det framgår inte heller att den tilltalade varit häktad.

I skadeståndsdelen ändrade hovrätten tingsrättens dom och avslog målsägandens skadeståndsyrkande. Den ersättning och avgift som tingsrätten hade bestämt framgår av underlaget, men hovrättens slutliga avgörande anger att skadeståndsansvaret inte ska bestå.

Tingsrätten hade tidigare dömt den tilltalade för misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken, bestämt påföljden till ungdomsvård, föreskrivit att den tilltalade skulle följa socialnämndens ungdomskontrakt och ålagt honom att betala skadestånd samt avgift till brottsofferfonden. Hovrätten ändrade alltså rubriceringen och skadeståndsdelen, men inte påföljden.