Tvist om överlåtna fordringar – svarande åläggs betalning

Göteborgs tingsrätt har den 27 oktober 2022 beslutat att den svarande, ett dotterbolag inom fordonsindustrin, ska betala 13 925 753 kr 46 öre till käranden, en bank, jämte ränta och rättegångskostnader. Tvisten har kretsat kring huruvida svaranden fullgjort sina förpliktelser genom kvittning mot en stålleverantör, om kraven på underrättelse om fordringsöverlåtelse var uppfyllda samt om bankens ränteanspråk var berättigat.

Bakgrund

Den svarande köpte drivlinekomponenter och råmaterial från en stålleverantör. Leverantören hade ingått ett factoringavtal med käranden, enligt vilket fakturafordringar mot den svarande överläts till käranden. Under perioden 2012–2016 betalade svaranden dessa fakturor till ett konto hos käranden. I takt med att leverantörens likviditet försämrades i början av 2016 letade parterna lösningar för fortsatt leverans och finansiering, bland annat genom avtal om avräkning och kvittning mellan leverantören, olika koncernbolag och svaranden.

Svarandens invändningar

Svaranden hävdade att samtliga fakturor redan reglerats genom kvittning mot egna motfordringar mot leverantören, vilka uppkommit i samband med reklamationer och finansiering av råmaterial. Svaranden åberopade ett brev som bekräftade kvittningsrätt mellan parterna och menade att leverantören hade accepterat kvittningen via e-post den 6 oktober 2016. Vidare invände svaranden att korrekt underrättelse om fordringsöverlåtelse inte nått behörig företrädare och att det därför inte förelåg något hindrande kvittningshinder. Slutligen beströks räntekostnaderna med hänvisning till att svarandens skuld redan ansågs reglerad.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten fann att fakturorna var giltigt överlåtna till käranden enligt factoringavtalet och att svaranden hade underrättats genom både anteckningar på fakturor och skriftliga notifikationer via det gemensamma faktureringssystemet. E-postmeddelandet den 6 oktober 2016 bedömdes inte uppfylla kraven på befriande kvittning mot en tredje borgenär, eftersom svaranden vid tidpunkten var i ond tro eller hade skälig anledning att misstänka fordringsöverlåtelsen. Rätt till kvittning med befriande verkan förelåg därför inte enligt 29 § skuldebrevslagen. Kärandens ränteyrkande ansågs förenligt med 3 § första stycket och 6 § räntelagen och den svarande dömdes även att ersätta käranden för rättegångskostnader.

Konsekvenser

Tingsrättens dom innebär att svaranden måste reglera de överlåtna fakturorna kontant och inte genom kvittning. Därmed kvarstår bankens krav på kapitalbelopp, ränta och ombudsarvoden.