Hovrätten frikänner från människorov och dömer för ringa narkotikabrott

Dold domstol har prövat ett överklagande av Dold domstols dom i ett mål om människorov och ringa narkotikabrott. Hovrätten frikänner den tilltalade från åtalet för människorov, men dömer honom för ringa narkotikabrott. Påföljden sätts till 30 dagsböter om 50 kronor, och böterna anses helt erlagda genom den tid som han varit frihetsberövad i målet. Hovrätten befriar honom också från skyldigheten att betala skadestånd till målsäganden. I övrigt står tingsrättens dom fast.

Om händelsen och åtalet

Målet gäller ett överklagande av tingsrättens dom. Åklagaren yrkade i hovrätten att den tilltalade skulle dömas för människorov i stället för människorov, mindre grovt brott. Åklagaren gjorde också gällande att gärningsbeskrivningen under åtalspunkten även omfattade olaga frihetsberövande, misshandel, olaga hot och försök till utpressning. Den tilltalade bestred ansvar och yrkade frikännande från åtalet för människorov, mindre grovt brott, samt att han skulle befrias från skadeståndsskyldighet. Han yrkade i vart fall att straffet och skadeståndet skulle lindras.

Hovrätten konstaterade först att den tilltalade, i enlighet med tingsrättens dom som inte hade överklagats i den delen, skulle dömas för ringa narkotikabrott. Den brottspåstådda händelsen den 29 maj 2024 beskrevs i målet som att målsäganden först befann sig i en bil nära sin bostad i Lyckeby vid 18.30-tiden, att han sedan färdades i bilen med flera personer till en skogsdunge nära Rödeby och därefter kördes tillbaka till Lyckeby, där han lämnade bilen och tog sig hem. Enligt åklagaren hade målsäganden bemäktigats, förts bort eller hållits inspärrad, och gärningen skulle bedömas som människorov.

Tingsrätten hade dömt den tilltalade för människorov, mindre grovt brott, och ringa narkotikabrott. Hovrätten ändrade den domen genom att frikänna honom från människorovsåtalet och i stället döma honom endast för ringa narkotikabrott. Rubriceringen ändrades alltså i den del som gällde frihetsberövandet, och hovrätten ansåg inte att utredningen räckte för en fällande dom för människorov.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av samma utredning som tingsrätten, och förhören från tingsrätten spelades upp. Domstolen prövade särskilt om en viss ytterligare person hade varit i bilen under händelseförloppet. Hovrätten fann att bevisningen var tillräckligt robust för att slå fast att denne person befunnit sig i bilen.

När det gällde människorov framhöll hovrätten att åklagaren måste bevisa att den tilltalade tillsammans med andra hade bemäktigat sig målsäganden, fört bort honom eller hållit honom inspärrad samt haft uppsåt att skada honom till liv eller hälsa. Hovrätten gjorde en samlad trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömning av målsägandens uppgifter.

Domstolen ansåg att målsägandens berättelse varit relativt kortfattad och att det fanns flera diskrepanser i centrala delar mellan uppgifter han lämnat under förundersökningen och vad han berättade vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Hovrätten pekade bland annat på att uppgifterna skiftat om varför målsäganden befann sig på platsen, hur de olika personerna befann sig, om en huva hade använts och i så fall när den togs av, samt hur många personer som varit inblandade. Även hans uppgifter om ett dramatiskt förlopp i skogsdungen förändrades över tid, bland annat vad gällde ett vapenljud och senare en hög smäll. Hovrätten noterade också att platsen där bemäktigandet enligt åklagaren skulle ha skett låg öppet intill en busshållplats och att inga larmsamtal från utomstående hade kommit in.

Det stöd som fanns i övrig bevisning ansågs inte tillräckligt starkt. Familjemedlemmarnas uppgifter byggde i huvudsak på vad målsäganden själv berättat. De egna iakttagelser som kunde tillmätas betydelse gav bara visst stöd för att han varit upprörd och hade vissa skador, men detta ansågs inte räcka. Ett rättsmedicinskt utlåtande gav inte heller starkt självständigt stöd, eftersom skadorna kunde förklaras på flera sätt. Hovrätten fäste också vikt vid att en polis berättat att målsäganden först beskrivit bilen detaljerat och trovärdigt, men att det senare visade sig att bilen varit en annan än den som först angivits. Sammantaget ansåg hovrätten att utredningen inte var tillräckligt robust för att styrka människorovsåtalet.

Den tilltalade frikändes därför från åtalet för människorov. Hovrätten fastställde att tingsrättens dom i övrigt skulle gälla, vilket innebar att han fortfarande dömdes för ringa narkotikabrott.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på tre centrala punkter. För det första frikändes den tilltalade från människorov. För det andra bestämdes påföljden för det ringa narkotikabrottet till 30 dagsböter om 50 kronor. För det tredje förordnade hovrätten att böterna skulle anses helt erlagda genom den tid som han varit frihetsberövad i målet. Hovrätten befriade honom också från att betala skadestånd till målsäganden.

Tingsrätten hade tidigare dömt honom till skyddstillsyn med samhällstjänst i 140 timmar och med en föreskrift om urinprov samt utsett övervakare. Tingsrätten hade också bestämt ett fängelsestraff om sex månader som alternativ om fängelse valts i stället för skyddstillsyn. I skadeståndsfrågan hade tingsrätten ålagt honom att solidariskt med andra betala 50 000 kronor i kränkningsersättning till målsäganden samt ränta. Hovrätten ändrade alltså påföljden från skyddstillsyn med samhällstjänst till dagsböter och tog samtidigt bort skadeståndsskyldigheten.

Det anges att den tilltalade varit frihetsberövad i målet, och hovrätten beslutade att detta frihetsberövande helt skulle tillgodoräknas som erlagda böter. Hovrätten tog inte upp någon ny kontaktförbudsåtgärd eller annan särskild rättsverkan utöver detta.