Grov egenmäktighet med barn ledde till fängelse

Den tilltalade döms för grov egenmäktighet med barn efter att ha fört bort ett barn utomlands och hållit barnet kvar under en längre tid. Tingsrätten fann att gärningen var uppsåtlig, att den saknade beaktansvärt skäl och att brottet skulle bedömas som grovt. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år. Den tilltalade ska också betala skadestånd till målsäganden och deras gemensamma barn, samt en avgift till brottsofferfonden.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åtalet avsåg en enda brottspunkt. Den tilltalade åtalades för egenmäktighet med barn, grovt brott, enligt 7 kap. 4 § första stycket 2 meningen och tredje stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2026. Gärningen enligt åtalet påstods ha begåtts mellan den 26 november 2025 och den 12 maj 2026. Enligt gärningsbeskrivningen tog den tilltalade, utan något beaktansvärt skäl, med sig barnet till Afghanistan under förevändning att resan bara skulle vara i en vecka, trots att målsäganden inte samtyckte till att barnet skulle stanna kvar där. När den tilltalade senare meddelade att han inte hade för avsikt att återvända till Sverige med barnet, hade skiljandet redan pågått under en längre tid.

Tingsrätten gick igenom hur resan hade börjat med att den tilltalade den 26 november 2025 reste till Afghanistan tillsammans med barnen. Målsäganden hade enligt domstolen samtyckt till att barnen skulle göra en kortare resa dit. När målsäganden kort därefter tog kontakt med socialtjänsten och polisen uppgav hon att tanken hade varit ett kortare besök och att den tilltalade från Afghanistan hade meddelat att han inte tänkte återvända till Sverige med barnen. Domstolen konstaterade att barnet vistades i Afghanistan nästan sex månader och att barnet inte fick någon skolundervisning under tiden.

Rättens bedömning

Den tilltalade förnekade brott och hänvisade till att målsäganden skulle ha gett sitt tillstånd till resan och till den fortsatta vistelsen. Han bestred också att brottet, om ansvar skulle följa, var grovt. Tingsrätten prövade därför om det var ställt utom rimligt tvivel att målsäganden inte hade samtyckt till att barnet skulle hållas kvar så länge som skedde.

Domstolen fäste vikt vid målsägandens uppgifter, som bedömdes som trovärdiga och tillförlitliga. Hennes berättelse fick stöd av uppspelade videoförhör med barnet och med ett vittne, samt av skriftlig bevisning och meddelanden i den tilltalades mobiltelefon. Samtidigt ansågs vissa uppgifter från den tilltalade vara svårförståeliga, motsägelsefulla och tillrättalagda. Mot den bakgrunden fann tingsrätten att den tilltalades uppgift om samtycke var motbevisad.

När det gällde rubriceringen slog tingsrätten fast att den tilltalade uppsåtligen och utan beaktansvärt skäl hade skiljt barnet från målsäganden. Brottet bedömdes som grovt eftersom skiljandet hade pågått under lång tid och barnet hade förts till en främmande miljö utomlands. Rätten ansåg att detta var tillräckligt för att anse hela brottstiden täckt av uppsåtet.

Domslut och påföljd

Den tilltalade döms alltså för egenmäktighet med barn, grovt brott, begånget under perioden 26 november 2025 till 12 maj 2026. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år. Tingsrätten beslutade också att den tilltalade ska vara kvar i häkte tills fängelsestraffet får verkställas.

I skadeståndsfrågan ska den tilltalade betala 66 000 kronor till målsäganden, varav 50 000 kronor avser kränkningsersättning och 16 000 kronor sveda och värk. Han ska även betala 67 600 kronor till barnet, varav 50 000 kronor avser kränkningsersättning och 17 600 kronor sveda och värk. Ränta ska betalas enligt 6 § räntelagen från den 12 maj 2026 till dess full betalning sker. Den tilltalade ska dessutom betala 1 000 kronor till brottsofferfonden. Staten ska stå för kostnaderna för försvarare, målsägandebiträde och särskild företrädare.