Synnerligen grov misshandel gav fem års fängelse i hovrätten

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde den tilltalade för synnerligen grov misshandel av en målsägande den 4 maj 2016. Straffet bestämdes till fängelse i fem år. Hovrätten fastställde i övrigt i huvudsak tingsrättens bedömningar, men justerade rubriceringen av våldet mot den andra målsäganden och skadeståndsbeloppen. Målet var ett överklagande av tingsrättens dom.

Om händelsen och åtalet

I hovrätten prövades flera åtalspunkter som hade sin grund i en händelsekedja på en allmän plats och i en lägenhet eller bostadsmiljö, där flera personer var inblandade. Den tilltalade överklagade tingsrättens dom och yrkade i huvudsak att åtalet skulle ogillas eller rubriceras om, att skadestånd skulle sättas ned och att påföljden skulle lindras. Åklagaren motsatte sig ändring i de delar där det inte medgavs justering.

Den första delen av målet gällde en målsägande som i tingsrätten hade lett till en fällande dom för försök till mord. I hovrätten medgav åklagaren att gärningen i stället skulle bedömas som grov misshandel, och hovrätten gick vidare än så och bedömde gärningen som synnerligen grov misshandel. Den tilltalade dömdes alltså i hovrätten för synnerligen grov misshandel av målsäganden den 4 maj 2016 enligt 3 kap. 6 § andra stycket brottsbalken i den lydelse som gällde före den 1 juli 2017. Tingsrätten hade tidigare dömt för försök till mord enligt 3 kap. 1 §, 11 § och 23 kap. 1 § brottsbalken.

Den andra delen av målet gällde våld mot ytterligare en målsägande. Tingsrätten hade dömt för grov misshandel. I hovrätten konstaterades att den tilltalade tillsammans med en medtilltalad hade använt hammare och baseballträ i misshandeln. Hovrätten ansåg dock att gärningen, när den bedömdes för den tilltalades del, inte nådde upp till synnerligen grov misshandel utan skulle bedömas som grov misshandel. Tingsrättens dom fastställdes i den delen. Åklagaren hade i hovrätten även justerat gärningsbeskrivningen genom att lägga till att misshandeln varit livsfarlig och att målsägandena tillfogats svår kroppsskada.

Den tredje delen av målet rörde en annan tilltalads agerande, där hovrätten inte ändrade tingsrättens bedömning i skuldfrågan. För den tilltalade i detta mål innebar hovrättens dom framför allt att ansvarsfördelningen och rubriceringen i de olika våldsdelarna klarlades i förhållande till den prövning som gjordes av överklagandet.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick, liksom tingsrätten, från att utredningen i huvudsak var densamma som tidigare. Som stöd för bedömningen beaktades bland annat larmsamtal, medicinsk och teknisk utredning, film samt vittnesmål. Hovrätten ansåg att de inblandades egna berättelser hade mycket lågt bevisvärde och lade i stället vikt vid övrig utredning. Viss ny skriftlig bevisning åberopades också i hovrätten.

När det gällde den målsägande som i tingsrätten hade varit föremål för ett mordförsöksåtal konstaterade hovrätten att det visserligen hade funnits en risk för att målsäganden skulle dö av våldet, särskilt med tanke på flera slag med hammare mot huvudet och att slag även utdelades när målsäganden låg försvarslös. Hovrätten fann dock inte styrkt att den tilltalade haft uppsåt att döda eller varit likgiltig inför effekten att målsäganden skulle dö. Därmed föll ansvaret för försök till mord bort, men gärningen bedömdes fortfarande som misshandel. På grund av att två personer agerat tillsammans, beväpnade med tillhyggen, och fortsatt våldet även när målsäganden fallit till marken, ansåg hovrätten att det var fråga om synnerlig hänsynslöshet och råhet. Det ledde till bedömningen synnerligen grov misshandel.

För den andra målsäganden ansåg hovrätten att misshandeln utförts gemensamt och i samförstånd. Domstolen fann att den tilltalade sett hur medtilltalad slog med hammare mot huvudet och därefter själv deltagit i fortsatt våld med baseballträ mot kroppen. Nödvärn ansågs inte föreligga. Hovrätten bedömde att skadorna som uppkommit täcktes av den tilltalades uppsåt, även om det endast var den medtilltalade som utdelade slagen mot huvudet. Trots att misshandeln varit mycket allvarlig och innefattat tillhyggen ansåg hovrätten att den inte var så kvalificerad att den skulle rubriceras som synnerligen grov misshandel i den delen. Rubriceringen stannade därför vid grov misshandel.

Hovrätten prövade också skadeståndsyrkandena. För den målsägande som utsatts för synnerligen grov misshandel ansågs kränkningsersättning om 75 000 kr skälig, och ersättning för sveda och värk bestämdes till 6 700 kr. För den andra målsäganden bestämdes kränkningsersättningen till 50 000 kr och ersättning för sveda och värk till 4 800 kr. Hovrätten fann inte skäl att ändra tingsrättens bedömning av vissa andra ersättningsposter, såsom inkomstförlust och ersättning för sjukvårdskostnader eller skada på tandprotes, där sådana poster förekom.

Domslut och påföljd

Hovrätten dömde den tilltalade för synnerligen grov misshandel av en målsägande och för grov misshandel av en annan målsägande. Den sammanlagda påföljden bestämdes till fängelse i fem år. Hovrätten uttalade att annan påföljd än fängelse var utesluten med hänsyn till straffvärdet och brottslighetens art.

Jämfört med tingsrätten sänktes därmed påföljden från nio års fängelse till fem års fängelse. Hovrätten justerade också skadeståndet. Den tilltalade skulle solidariskt med en medtilltalad betala 81 700 kr till den målsägande som utsatts för synnerligen grov misshandel och 56 750 kr till den andra målsäganden. De tingsrättsbestämda beloppen var högre.

Hovrätten beslutade vidare att tingsrättens beslag skulle bestå. Kostnaderna för den offentlige försvararen, målsägandebiträdena och tidigare förordnade biträden skulle stanna på staten. Hovrätten förordnade också ersättning av allmänna medel till försvarare och biträden enligt vad som framgår av domslutet. Något häktningsbeslut meddelades inte; hovrätten fann att skäl till häktning uppenbart saknades.