Grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott omprövades i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om narkotikabrott och vapenbrott. Den tilltalade yrkade att gärningarna skulle bedömas som brott av normalgraden och att straffet skulle mildras. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde i stället för narkotikabrott och vapenbrott av normalgraden. Fängelsestraffet bestämdes till två år och nio månader.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde gärningar som enligt åtalet hade begåtts den 27 januari 2026. I tingsrätten dömdes den tilltalade för grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott. När målet kom till hovrätten handlade prövningen om huruvida brotten i stället skulle rubriceras som narkotikabrott respektive vapenbrott av normalgraden.

Åklagaren förtydligade i hovrätten att åtalet för narkotikabrott grundades på narkotikastrafflagen och justerade gärningsbeskrivningen så att brottet skulle bedömas som grovt eftersom narkotikan avsett en särskilt stor mängd och helt eller delvis varit avsedd att säljas.

Av tingsrättens dom framgår att gärningen avseende narkotika bedömdes omfatta ett narkotikabrott som ingick i det grova narkotikabrott som den tilltalade dömdes för. Hovrätten beskrev saken som att den tilltalade hade innehaft påstådd narkotika i försäljningssyfte. Hovrätten fann också att han hade innehaft ett vapen med ammunition.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av samma utredning som tingsrätten. På den tilltalades begäran hölls dessutom förhör med ett vittne som uppgav att hon hade haft en nära relation med den tilltalade, att hon inte hade sett fler besök hos honom än hos andra, att de båda hade missbrukat men att hon själv skaffade sin narkotika, att hon inte kände till vapnet och att endast hon och den tilltalade hade haft tillgång till hans sovrum.

Hovrätten instämde helt i tingsrättens bedömning i skuldfrågan. Det innebar att hovrätten ansåg det utrett att den tilltalade hade innehaft narkotika i försäljningssyfte samt ett vapen med ammunition. Frågan i hovrätten blev därför hur gärningarna skulle rubriceras.

När det gällde narkotikabrottet konstaterade hovrätten att mängden amfetamin och att den tilltalade hade tillhandahållit flera olika narkotiska preparat talade för grovt brott. Samtidigt betonade hovrätten att halten amfetamin var anmärkningsvärt låg och att högsta domstolens praxis kräver försiktighet med tabeller som utgår från mängden narkotika. Mot den bakgrunden ansåg hovrätten att brottet, med hänsyn till den särskilt låga halten, skulle bedömas som narkotikabrott av normalgraden.

När det gäller vapenbrottet ansåg hovrätten att omständigheter som vapnets lättillgängliga placering i en lägenhet där narkotika för försäljning förvarades, samt en bild där den tilltalade poserade med vapnet, talade för grovt brott. Samtidigt saknades information om vapnets anslagsenergi och vapnet bedömdes vara svårt att avfyra och sikta med. Hovrätten lade också vikt vid att vapnets funktion var undermålig. Därför bedömdes brottet som vapenbrott av normalgraden.

Hovrätten gjorde alltså en annan rubricering än tingsrätten på båda åtalspunkterna. Tingsrätten hade dömt för grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott, medan hovrätten dömde för narkotikabrott av normalgraden och vapenbrott av normalgraden.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och bestämde påföljden till fängelse i två år och nio månader. Det var en lindring jämfört med tingsrättens fängelsestraff på fyra år och sex månader.

Hovrätten beslutade också att det som tingsrätten hade beslutat om beslag skulle fortsätta att gälla. Av tingsrättens dom framgår att den tilltalade skulle vara kvar i häkte tills fängelsestraffet fick verkställas. Den uppgiften ändrades inte uttryckligen i hovrättens beslut, men hovrätten redovisade inget nytt beslut om häktning i den del som återgetts här.

Tingsrätten hade även beslutat om förverkande av en revolver med väska innehållande patroner samt kontanter och om avgift till brottsofferfonden. I det material som hovrättsdomen återger anges endast att beslag skulle bestå. Hovrätten beslutade vidare att staten skulle ersätta ett målsägandebiträde med 32 704 kronor. Något skadestånd anges inte i den återgivna hovrättstexten.