Grovt bokföringsbrott: hovrätten sänkte fängelsestraffet för den tilltalade

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grovt bokföringsbrott. Den tilltalade hade i tingsrätten dömts för fem fall av grovt bokföringsbrott och fått fängelse samt näringsförbud. Hovrätten kom till samma skuldresultat men ändrade påföljden genom att bestämma fängelsestraffet till 1 år, vilket är en viss lindring jämfört med tingsrättens dom. Beslutet om beslag stod fast och näringsförbudet skulle fortfarande gälla.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde bokföringsskyldigheten i ett bolag som enligt utredningen hade varit verksamt inom byggbranschen under flera år. Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade, tillsammans med annan person, under perioden 1 januari 2010 till 28 februari 2014 underlåtit att bevara räkenskapsinformation så att bolagets rörelse, ekonomiska resultat och ställning inte ens i huvudsak kunde bedömas med ledning av bokföringen. Åtalet omfattade fem tillfällen och rubricerades som grovt bokföringsbrott.

I hovrätten var det fråga om ett överklagande av tingsrättens dom. Den tilltalade yrkade att åtalet skulle ogillas och att näringsförbudet skulle upphävas. I andra hand yrkade hon en icke frihetsberövande påföljd eller i vart fall ett kortare fängelsestraff. Åklagaren motsatte sig ändring.

Hovrätten redovisade att den, liksom tingsrätten, bedömde att det var fråga om fem brott och att de skulle bedömas som grova. Hovrätten ändrade inte brottsrubriceringen. De enskilda gärningarna avsåg grovt bokföringsbrott under perioden 2010-01-01 till 2014-02-28 och ledde till fällande ansvar i hovrätten.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten byggde sin prövning på samma grundutredning som tingsrätten. Förhören från tingsrätten spelades upp och viss tilläggsbevisning lades fram, bland annat nya förhör och skriftliga handlingar. Frågan i hovrätten gällde framför allt om bolaget hade överlåtits till en annan person och om den tilltalade därför inte längre varit ansvarig för bokföringsskyldigheten.

Den tilltalade och den andra tilltalade gjorde gällande att bolaget sålts och att bokföringsmaterialet överlämnats till den påstådde köparen. Hovrätten fann dock att bevisningen för en verklig överlåtelse var svag. Det åberopade kvittot tillmättes lågt bevisvärde, bland annat eftersom det kom in sent och inte tidigare hade visats för myndigheterna. Även övriga handlingar, som kopior av id-handlingar och e-postmeddelanden, gav enligt hovrätten inget stöd för att en verklig överlåtelse hade ägt rum.

Hovrätten lade vikt vid att det saknades överlåtelseavtal och att uppgifterna om villkoren för en försäljning var vaga. Domstolen ansåg också att den påstådda försäljningen saknade affärsmässigt motiv och att omständigheterna tydde på att det snarare rörde sig om en skentransaktion för att undgå ansvar för bokföringsbrott. Hovrätten fann dessutom att den tilltalades agerande gentemot Skatteverket, bland annat att lämna osanna uppgifter och dröja med att informera om den påstådda överlåtelsen, starkt stödde åklagarens talan.

När det gällde den bevisning som talade till den tilltalades fördel ansåg hovrätten att den endast gav visst men svagt stöd. Hovrätten godtog därför inte påståendet om att bolaget verkligen hade överlåtits. I stället fann domstolen att den tilltalade fortfarande varit ansvarig för bokföringsskyldigheten och att bokföringsmaterialet inte bevarats på föreskrivet sätt under den aktuella tiden. Hovrätten fann även att gärningarna begåtts med uppsåt.

Domslut och påföljd

Hovrätten fällde den tilltalade för fem fall av grovt bokföringsbrott. Påföljden bestämdes till fängelse i 1 år. Det var en ändring jämfört med tingsrättens dom, där fängelsestraffet hade bestämts till 1 år och 2 månader.

Hovrätten ansåg, liksom tingsrätten, att ingen annan påföljd än fängelse kunde komma i fråga med hänsyn till brottens art och straffvärde. Straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i omkring ett år och fyra månader, men straffet sattes ned med hänsyn till den ovanligt långa tid som förflutit sedan brotten begicks. För den tilltalade bedömde hovrätten dessutom att näringsförbudet innebar ett allvarligt hinder för yrkesutövning och försörjning, vilket medförde ytterligare straffnedsättning.

Näringsförbudet bestod i tre år. Hovrätten ändrade alltså inte tingsrättens beslut i den delen. Beslutet om beslag skulle också fortfarande gälla.

Frågan om häktning eller häktningstid framgår inte av det material som lämnats, och den uppgiften utelämnas därför. Hovrätten beslutade även om ersättning till försvararen och slog fast att staten skulle svara för kostnaden. Den tilltalade skulle inte heller få någon egen uppgift om avgift till brottsofferfonden i det material som hovrätten redovisade.