Grovt rån och stöld efter överklagande ändras delvis i hovrätten

Hovrätten prövade ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grovt rån m.m. Utgången blev att hovrätten i huvudsak lät tingsrättens avgörande stå fast, men ändrade rubriceringen för en av gärningarna från inbrottsstöld till stöld. I övrigt fastställdes tingsrättens domslut, inklusive fängelsestraffet och utvisningen.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde en enda tilltalad person. Åklagaren hade i hovrätten begärt att straffet skulle skärpas. Den tilltalade yrkade i första hand att han skulle frikännas från ansvar för de gärningar som tingsrätten bedömt som grovt rån och inbrottsstöld, samt att brottet mot knivförbudslagen skulle bedömas som av normalgraden. I andra hand begärde han att gärningarna skulle bedömas som rån respektive stöld, i stället för grovt rån och inbrottsstöld. Han yrkade också att påföljden skulle mildras, att utvisningen skulle upphävas eller att återreseförbudet skulle tidsbestämmas, samt att skadeståndskraven skulle avslås eller sänkas.

Av tingsrättens dom framgår att den tilltalade dömdes för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, grovt brott, den 12–13 februari 2026, enligt 1 § första stycket och 4 § tredje stycket i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Han dömdes också för grovt rån vid två tillfällen, den 12–13 februari 2026, enligt 8 kap. 6 § brottsbalken, samt för inbrottsstöld, den 12–13 februari 2026, enligt 8 kap. 4 a § brottsbalken.

Hovrätten ändrade endast den sistnämnda brottsrubriceringen. Den fann att gärningen inte uppfyllde förutsättningarna för inbrottsstöld, men att den inte heller var att bedöma som grov stöld. Den tilltalade dömdes därför för stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken för perioden 12–13 februari 2026, i stället för inbrottsstöld. När det gäller de övriga åtalspunkterna stod tingsrättens bedömning fast.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten grundade sin prövning på samma bevisning som tingsrätten hade haft tillgång till. Domstolen tog del av inspelningar av förhör från tingsrätten samt polisförhör med målsägandena. Hovrätten uttalade att den inte gjorde några andra bedömningar än tingsrätten i frågan om den tilltalade hade gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna som rörde rån. Den fann att han genom sitt agerande mot målsägandena hade gjort sig skyldig till rån, och att rånen av skäl som tingsrätten angett var att bedöma som grova.

När det gällde inbrottsstölden gjorde hovrätten en egen rubriceringsbedömning. Domstolen konstaterade att ansvar för inbrottsstöld förutsätter att stölden skett efter intrång i bostad eller annat liknande boende. Enligt hovrätten omfattar bestämmelsen boenden som har karaktär av hem eller präglas av avskildhet och där intrånget kränker den boendes fredade sfär. Hovrätten ansåg att ett kontorsutrymme på ett äldreboende, avsett för personal, inte var ett sådant utrymme som skyddas av bestämmelsen. Därför kunde den tilltalade inte dömas för inbrottsstöld. Omständigheterna ansågs inte heller så kvalificerade att gärningen skulle bedömas som grov stöld, varför rubriceringen blev stöld av normalgraden.

I fråga om brottet mot knivförbudslagen anslöt sig hovrätten till tingsrättens bedömning och fann att gärningen skulle bedömas som grovt brott.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut endast i fråga om att inbrottsstölden ersattes av stöld. I övrigt gällde tingsrättens domslut. Påföljden blev därför fortsatt fängelse i 8 år. Hovrätten bedömde att annan påföljd än fängelse inte var aktuell. Den ansåg att de försvårande omständigheterna vid de grova rånen medförde att straffvärdet för vart och ett av rånen något översteg minimistraffet om fem års fängelse, men att straffvärdet inte var så högt som tingsrätten hade funnit. Trots att gärningen om inbrottsstöld ändrades till stöld ansåg hovrätten att det samlade straffvärdet fortfarande uppgick till åtta års fängelse, och den fann inte skäl att frångå detta vid straffmätningen.

Hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten i fråga om utvisning, vilket innebär att utvisningen stod fast. Den tilltalade skulle också vara fortsatt häktad tills fängelsestraffet fick verkställas. Hovrätten förtydligade dessutom att tingsrättens beslut i fråga om bättre rätt till kontanter innebar att beslaget hävdes och att kontanterna skulle lämnas ut till den tilltalade.

När det gäller skadestånd anslöt sig hovrätten helt till tingsrättens bedömning. Tingsrätten hade dömt ut skadestånd till målsägandena, men hovrättens domtext innehåller inte någon ny eller ändrad skadeståndsregel utan anger att tingsrättens bedömning står fast. Den tilltalade ska också betala avgift till brottsofferfonden om 1 000 kr.

Tingsrätten hade även beslutat om beslag av handskar och kniv samt om fortsatt sekretess för vissa sidor i förundersökningsprotokollet. Hovrätten beslutade att det saknades grund för fortsatt sekretess för de fotografier som förevisats inom stängda dörrar i hovrätten, men tingsrättens beslag i övrigt skulle fortfarande gälla.