Sprängningar, förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och grovt vapenbrott ledde till nio års fängelse

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och grovt vapenbrott. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att fängelsestraffet skärptes från åtta till nio år och att den tilltalades återbetalningsskyldighet för försvararkostnader i tingsrätten upphävdes. I övrigt stod tingsrättens avgörande fast i fråga om skuld, skadestånd, beslag och sekretess.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde flera gärningar under perioden januari till februari 2026. Enligt tingsrättens dom, som hovrätten i huvudsak anslöt sig till, dömdes den tilltalade för två fall av grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor som avsåg perioden 17 januari till 28 januari 2026, för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse den 20 februari 2026, för grovt vapenbrott under perioden 20 september 2025 till 21 februari 2026 samt för två fall av medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse under perioden 17 januari till 28 januari 2026.

I hovrätten yrkade åklagaren att den tilltalade skulle få ett längre straff än tingsrätten bestämt. Den tilltalade yrkade i huvudsak frikännande från åtalet för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, att gärningen i vapenåtalet skulle rubriceras som vapenbrott av normalgraden samt att påföljden skulle mildras och återbetalningsskyldigheten för försvararkostnader sättas ned eller undanröjas.

Hovrätten konstaterade att åtalspunkt 1 inte hade överklagats i den del där tingsrätten dömt den tilltalade för gärningarna, och att gärningarna även fortsättningsvis skulle bedömas som tingsrätten gjort. Hovrätten delade också tingsrättens bedömning att de två brotten inte skulle ses som ett enda brott, utan att den tilltalade skulle dömas för både medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.

När det gällde åtalspunkt 2 anslöt hovrätten sig till tingsrättens bedömning att den tilltalade skulle dömas för de gärningar som tingsrätten funnit styrkta. Hovrätten uttalade dock att hoten mot målsägandena inte påverkade bedömningen av brottsligheten, och att gärningarna skulle rubriceras som tingsrätten gjort. Hovrätten förtydligade också att en gärning riktad mot två målsäganden ledde till två fall av grovt olaga hot för den medtilltalade, men detta gällde inte den tilltalade i denna artikel.

Vad gäller åtalspunkt 3 fann hovrätten att det var bevisat att den tilltalade hade innehaft thermit och explosiva varor i syfte att tillverka en bomb. Däremot ansågs det inte bevisat att han även hade anskaffat, förvarat eller tagit annan liknande befattning med produkter i samma syfte. Hovrätten fastställde att gärningen skulle bedömas som förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse.

I fråga om åtalspunkt 4 gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten, utom i rubriceringsfrågan. Hovrätten ansåg inte att utredningen räckte för att se den ombyggda sorkfällan som ett vapen av särskilt farlig beskaffenhet. Trots det bedömdes gärningen fortfarande som grovt vapenbrott.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten byggde i huvudsak på samma utredning som tingsrätten. Parterna lade fram i allt väsentligt samma bevisning som tidigare, men på åklagarens begäran hölls också ett nytt förhör med en forensiker om det enkelskottsvapen som omfattades av vapenåtalet.

Hovrätten angav att den i huvudsak delade tingsrättens bedömningar av vad som var utrett i målet och av brottsenheterna. Det som särskilt skilde hovrättens bedömning från tingsrättens gällde främst straffvärdet och vissa avgränsningar i rubriceringen av vapenbrottet.

När det gäller straffvärdet fann hovrätten att samtliga aktuella brott hade innefattat användning av sprängmedel och att de inneburit allvarliga angrepp på åtminstone målsägandenas trygghet till person. För gärningarna i åtalspunkt 1 ansågs den straffskärpningsregel som gällde vid brotten vara tillämplig, eftersom explosionen skedde på allmän plats och den tilltalade ansågs ha haft erforderligt uppsåt till detta förhållande.

För gärningarna i åtalspunkt 2 ansåg hovrätten däremot att utredningen inte gav tydligt stöd för att explosionen i ett trapphus i ett flerfamiljshus hade haft effekter utanför trapphuset. Därmed ansågs den gärningen inte ha begåtts på allmän plats eller annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och den särskilda straffskärpningsregeln kunde därför inte tillämpas på den delen.

Trots detta bedömde hovrätten att den samlade brottsligheten hade ett högre straffvärde än tingsrätten funnit. Hovrätten framhöll att den tilltalade dömdes för flera allvarliga brott, däribland gärningar med anknytning till två fullbordade sprängningar, förberedelse till ytterligare en sprängning och grovt vapenbrott. Den samlade brottsligheten ansågs motsvara fängelse i nio år.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i påföljdsdelen och i fråga om återbetalningsskyldighet för försvararkostnader. Den tilltalade dömdes till fängelse i nio år, vilket var ett år längre än tingsrättens straff på åtta år. Hovrätten fann att någon annan påföljd än fängelse var utesluten.

Den tilltalade skulle vara häktad tills fängelsestraffet fick verkställas. Hovrätten lät också tingsrättens beslut om beslag och sekretess bestå. Vidare beslutade hovrätten att den sekretessbestämmelse som gällt för uppgifter som lagts fram inom stängda dörrar och som kunde röja identiteter fortsatt skulle gälla.

I skadeståndsfrågan gjorde hovrätten inga andra bedömningar än tingsrätten. Tingsrätten hade ålagt den tilltalade att betala skadestånd till två målsäganden, men hovrätten ändrade inte detta.

Hovrätten upphävde däremot tingsrättens beslut om att den tilltalade skulle betala tillbaka försvararkostnader till staten. Hovrätten bestämde även att kostnaderna för försvaret i hovrätten skulle stanna på staten. Ersättningen till försvararen i hovrätten fastställdes till 91 599 kronor.