Grovt hemfridsbrott och rån i bostad prövades i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande i ett mål om rån och hemfridsbrott. Den tilltalade döms även i hovrätten, men hovrätten ändrar tingsrättens dom genom att bedöma gärningen i åtalspunkt 2 som grovt hemfridsbrott i stället för hemfridsbrott och genom att sänka fängelsestraffet från fyra år och tre månader till tre år och tre månader. I övrigt står tingsrättens dom fast i huvudsak.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde gärningar som enligt tingsrätten hade begåtts den 2 februari 2026. Tingsrätten fann att den tilltalade skulle dömas för hemfridsbrott och rån. Hovrätten hade att pröva både skuldfrågan och rubriceringen efter överklagande.

Åklagaren yrkade i hovrätten att gärningarna skulle bedömas som grovt rån och grovt hemfridsbrott samt att den tilltalade under alla förhållanden skulle få ett längre fängelsestraff än det tingsrätten hade bestämt. Den tilltalade yrkade i hovrätten att han skulle frikännas, att målsägandenas skadeståndsyrkanden skulle ogillas, att han skulle förklaras ha bättre rätt till två beslagtagna guldhalsband och, i andra hand, att straffet skulle lindras.

Hovrätten gjorde ingen ändring i fråga om rånet och ansåg, liksom tingsrätten, att det var fråga om rån av normalgraden. Däremot fann hovrätten att omständigheterna kring hemfridsbrottet var så försvårande att gärningen skulle rubriceras som grovt hemfridsbrott. Som grund för den bedömningen lyfte hovrätten fram att den tilltalade hade trängt in i och stannat kvar i bostaden i syfte att råna målsägandens hustru, att brottet riktade sig mot en äldre person och att den tilltalade hade visat upp ett knivliknande föremål för målsäganden i samband med gärningen.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten konstaterade att utredningen i huvudsak var densamma som i tingsrätten. Den delade tingsrättens bedömning att den tilltalade hade begått de åtalade gärningarna och att de centrala gärningsmomenten var utredda. Hovrätten ansåg dessutom, med stöd av uppgifterna från målsäganden i förhör och i ett larmsamtal i direkt anslutning till händelsen, att det var visat att den tilltalade hade ett knivliknande föremål synligt för målsäganden när han olovligen befann sig och kvarstannade i bostaden. Att föremålet inte hade påträffats efteråt ändrade inte den bedömningen.

När det gällde skuldfrågan gjorde hovrätten alltså inte någon annan bedömning än tingsrätten. Den skillnad som uppkom i hovrätten gällde i stället rubriceringen av hemfridsbrottet. Hovrätten ansåg att omständigheterna sammantaget var sådana att brottet skulle bedömas som grovt, trots att händelseförloppet varit kort.

Hovrätten tog också ställning till påföljden. Den delade tingsrättens bedömning att en tidigare dom där den tilltalade dömts till skyddstillsyn skulle undanröjas och att en gemensam påföljd skulle bestämmas för den tidigare brottsligheten och de nu aktuella gärningarna. Hovrätten ansåg dock, även med hänsyn till att hemfridsbrottet rubricerades som grovt, att det sammanlagda straffvärdet var lägre än vad tingsrätten hade kommit fram till. Straffvärdet motsvarade enligt hovrätten fängelse i tre år och tre månader.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom genom att rubricera gärningen i åtalspunkt 2 som grovt hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § första och tredje styckena brottsbalken i stället för hemfridsbrott. Påföljden bestämdes till fängelse i tre år och tre månader, vilket är en sänkning från tingsrättens fängelsestraff på fyra år och tre månader.

Hovrätten beslutade att den tilltalade skulle vara häktad tills fängelsestraffet får verkställas. Det anges att det fortfarande fanns risk för fortsatt brottslighet i frihet och att det för rån inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, samt att det inte var uppenbart att skäl för häktning saknades.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens beslut i fråga om skadestånd eller bättre rätt till de beslagtagna halsbanden. Däremot framgår av hovrättsbeslutet att tingsrättens beslut om beslag ska fortsätta att gälla. Det innebär att beslag som beslutats i tingsrätten bestod.

Den tilltalade ålades också att betala avgift till brottsofferfonden med 1 000 kronor. Vidare fick målsägandebiträdet ersättning av staten med ett angivet belopp, och hovrätten beslutade att denna kostnad samt kostnaden i hovrätten för det tidigare målsägandebiträdet skulle stanna på staten. Hovrätten ansåg att ersättningen var skälig.

I tingsrätten hade den tilltalade dömts för hemfridsbrott och rån, fått fängelse i fyra år och tre månader, varit kvar i häkte till dess straffet fick verkställas, samt ålagts skadestånd till målsägandena och förpliktats att lämna ut de beslagtagna halsbanden. Hovrätten ändrade alltså främst rubriceringen av hemfridsbrottet och straffets längd, medan övriga centrala delar av tingsrättens avgörande i huvudsak stod fast.