Villkorlig dom efter grovt egenmäktighet med barn

Den tilltalade döms för grovt egenmäktighet med barn efter att ha fört bort sin son till Irak och hållit honom borta från den andra vårdnadshavaren under flera veckor. Tingsrätten bestämde påföljden till villkorlig dom och dömde samtidigt ut skadestånd till både barnet och målsäganden. Den tilltalade ska också betala avgift till brottsofferfonden.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åtalet gällde en åtalspunkt. Den avsåg egenmäktighet med barn, grovt brott, enligt 7 kap. 4 § första stycket 2 och tredje stycket brottsbalken i lydelse före den 1 augusti 2026. Enligt åtalet hade den tilltalade utan beaktansvärt skäl fört bort sin son, som var mellan fyra och fem år gammal och som den tilltalade hade gemensam vårdnad om tillsammans med målsäganden. Resan gick till Irak och den tilltalade kvarstannade där med barnet, vilket enligt åtalet innebar att barnet skilts från och undanhållits den andra vårdnadshavaren. Gärningen påstods ha begåtts mellan den 20 februari 2026 och den 3 april 2026 i Sverige och utomlands. Åtalet omfattade även påståendet att brottet var grovt med hänsyn till att barnet förts utomlands, att vistelsen varit långvarig och att barnet ryckts upp från sin invanda miljö utan vetskap om när kontakt med eller träff med mamman skulle kunna återupptas. Den tilltalade förnekade brott.

Rättens bedömning

Tingsrätten fann det utrett att den tilltalade reste med barnet till Irak och att barnet huvudsakligen vistades där fram till återkomsten. Domstolen konstaterade också att målsäganden inte hade informerats i förväg och inte hade samtyckt till resan. Rätten ansåg att den tilltalade egenmäktigt hade skiljt barnet från den andra vårdnadshavaren genom att olovligen föra bort honom och kvarstanna i Irak, vilket tydligt hindrade barnet från att återkomma till målsäganden.

Tingsrätten godtog inte den tilltalades uppgift om att resan skett av beaktansvärda skäl. Domstolen fann i stället att utredningen gav tydligt stöd för att agerandet hade samband med relationen till målsäganden och att det bland annat hade syftat till att sätta press på och skrämma henne. Rätten ansåg därför att det inte fanns något acceptabelt skäl för bortförandet och att den tilltalade hade agerat med uppsåt.

Vid rubriceringen betonade tingsrätten att barnet var mycket ungt, att han förts till ett för honom okänt land, att han i princip var avskuren från kontakt med målsäganden och att han ryckts upp från sin invanda miljö under flera veckor. Mot den bakgrunden bedömde domstolen gärningen som grov. Den tilltalade dömdes därför för egenmäktighet med barn, grovt brott.

Domslut och påföljd

Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Tingsrätten ansåg att straffvärdet något översteg minimistraffet men inte var så högt att fängelse krävdes. Domstolen fann inte heller att gärningen var av sådan art att det fanns en presumtion för fängelse. Eftersom den tilltalade hade varit frihetsberövad ansåg rätten att det fanns särskilda skäl att inte förena den villkorliga domen med böter.

Den tilltalade ska betala skadestånd till barnet med 29 800 kronor och till målsäganden med 32 231 kronor. På båda beloppen ska ränta utgå enligt räntelagen från den 20 februari 2026. Tingsrätten fann att gärningen inneburit att kontakten mellan barnet och målsäganden i princip helt avskurits under en inte obetydlig tid, och att båda därför hade rätt till ersättning för sveda och värk. Domstolen fann också att det var fråga om en allvarlig kränkning av deras personliga integritet. Skadeståndet för kränkning bestämdes till 25 000 kronor för vardera, och för målsäganden tillkom även ersättning för förlorad arbetsinkomst.

Den tilltalade ska dessutom betala 1 000 kronor till brottsofferfonden. Staten ska stå för kostnaderna i målet.