Inget genomslag i pågående mål av borttagandet av möjligheten till lagligförklaring av vissa vattenanläggningar

I lagen om införande av miljöbalken finns bestämmelser om möjlighet till lagligförklaring av vattenanläggningar som tillkommit före miljöbalkens tid och som saknar tillstånd. Anläggningens laglighet ska prövas enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst. Den prövningen är normalt mindre strikt och kraven på utredning mindre stränga för sökanden än en tillståndsprövning enligt miljöbalken.

Den 1 januari 2019 infördes 17 a § lagen om införande av miljöbalken. Enligt den bestämmelsen är det inte längre möjligt att lagligförklara sådana vattenanläggningar som används för vattenverksamhet för produktion av vattenkraftsel. Det fanns inte några övergångsbestämmelser till lagändringen.

Frågan i målet var vad som ska gälla i ett pågående mål om lagligförklaring. Ansökan om lagligförklaring hade gjorts redan 2015 och en mark- och miljödomstol lagligförklarade anläggningen före lagändringen. Under handläggningen i Mark- och miljööverdomstolen ändrades lagen. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att den nya bestämmelsen inte skulle tillämpas och gjorde endast mindre ändringar av den aktuella lagligförklaringen.

Högsta domstolen konstaterar att flertalet bestämmelser på miljöområdet är sådana att frågan ska bedömas med ledning av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser. Utgångspunkten enligt dessa är att den nya lagstiftningen – också när övergångsbestämmelser saknas – ska tillämpas direkt och även i pågående mål. Detta är emellertid endast en utgångspunkt. Det finns ett antal situationer då undantag måste göras. Den prövning som ska ske av om det finns anledning att följa utgångspunkten innebär att hänsyn ska tas till proportionalitet och till enskildas berättigade förväntningar samt till enskildas rätt till en rättvis rättegång.

En direkt tillämpning av den nya bestämmelsen i målet skulle enligt Högsta domstolen vara till nackdel för de enskilda som hade ansökt om lagligförklaring. Det går inte att av lagens förarbeten eller av regelsystemet som sådant utläsa att en direkt tillämpning av bestämmelsen har varit avsedd. Rättssäkerhets- och rättvisesynpunkter talar mot en direkt tillämpning. Högsta domstolen kommer fram till att detta sammantaget leder till att den nya bestämmelsen inte bör tillämpas i processer som pågick när bestämmelsen trädde i kraft.

Utgången i målet är att Mark- och miljööverdomstolens avgörande om att lagligförklara anläggningen står fast.